Länge sedan!

Har inte skrivit på evigheter så nu var det dags igen!
Sitter här i tystnaden då alla andra i huset sover. En bra stund på dagen. Solen sken när jag vaknade vid fem, men som vanligt så verkar den förlora mot molnen som tränger sig på. Den här sommaren.....oj oj oj. Sämre väder får man leta efter och det som känns värst är att vi inte får uppleva varma sommarkvällar och ljumma mornar. När Ruth velat gå ut har hon alltid haft skor, jacka och ibland mössa. I juli! Vad ska man nu leva på när vintern kommer och förrådet av energi, D- vitamin och minnen av soliga sommardagar inte finns där?
 
Nåja, man gör det bästa av tillvaron ändå och visst är det mycket roligt också som händer. Att få vara hemma med barnen, starta företag och planera för kommande jobb är sånt som håller mig uppe. Aldrig förut har jag helt frivilligt suttit uppe på nätter, på helger eller tidigar mornar och tagit reda på saker, skrivit dokument, fixat ansökningar eller gjort beräkningar. Och dessutom tyckt det varit kul! Man växer lite för varje sak man kan bocka av i listan över saker som skulle göras.
 
Trots det dåliga vädret kommer här några bilder från vår sommar so far:
 
Ha det bra där ute och ta hand om varandra!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Till den det berör

Sommarpratarna i P1 är ett måste varje sommar! I år har jag bara hunnit lyssna på Jonas Gardell och Kristian Gidlund. Båda hade mycket klokt att säga och berörde mig på olika sätt.
 
Kristian pratar öppet och naket om sin cancer som varje dag för honom närmare döden på ett sätt som fick mig att stanna upp i alla vardagliga sysslor och bara lyssna. På ett mycket målande och vackert sätt berättar han vad han  tycker är viktigt i livet och jag inser att han har helt rätt. Plötsligt känns mina egna problem så futtiga, så små. Varför är det så svårt att glädjas åt det man har?? 
 
Kanske för att det är så självklart? Jag vet inte.
 
Jag har den senaste tiden lärt mig att en del av mitt liv inte längre är självklar och det har tagit mig hårt. Att tvingas leva med den insikten är otroligt svårt när man inte kan få svar på sina funderingar utan blir bemött med ett "jag vet inte" eller upprepningar av saker man trodde man rett ut. Att förlåta och gå vidare verkar vara svårt för vissa och jag måste acceptera att det är så bara. Kanske var meningen med allt det här att jag skulle lära mig hur man INTE gör mot de man tycker om? Eller kanske att man ska tänka efter en gång extra innan man säger eller gör något...?
Eller att det krävs mycket mer än man kunde tro för att bli förlåten?
 
Ingen är felfri och ibland ställs tillvaron på ände, och vi agerar på sätt vi tycker är rätt. Som andra tycker är fel.
Det är inte lätt att göra alla nöjda. Punkt. Och ibland strör man "pärlor för svin" utan att förstå det.
 
Ta hand om varandra!
Visa fler inlägg