Skilda världar

Jag har fastnat för en serie om hemmafruar som går varje vardag klockan fyra. Jag springer mellan tvn och köket när jag ska laga middag samtidigt, vilket innebär att middagstiderna förskjutits något. Men det gör inget.
Jag undrar ofta varför jag tittar och kan inte komma på något annat än att jag fascineras av hur olika våra liv är. Kanske är det en verklighetsflykt, en timme av inblick i en helt annan värld som är så långt från min. Jag vet inte.
Bra är det i alla fall!
 
Tänkte ge er några exempel i bilder.
 
 
Särskilt de veckor jag inte har Axel och Frans här kan mitt kylskåp se ut så här.
 
 
En bra dag kan jag få ihop en omelett av en ostkant, några tomater och lite skinka som blivit över.
 
 
Har gjort ett försök att äta enligt LCHF och har sett till att alltid har smör, ägg, creme fraiche, keso och någon ost hemma. Men inte f-n funkar det! Kan ge mig den på att hemmafruarna har både egen kock och personlig tränare!
 
 
I mitt glas är det inget annat än vatten, medan fruarna dricker vin i tid och otid.
 
 
Den här röran fick jag allt städa upp själv, för jag har varken städerska eller barnflicka.
 
 
Men å andra sidan. Vad skulle jag då fylla mina dagar med och varför skulle jag vilja lämna över denna goding till någon annan??
 
 

Kliar

Våra kvällsrutiner på måndagkvällar de veckor Axel och Frans inte är här ser ut så här:
 
Ruth får pyjamas och ny blöja vid sju.
Välling intages i sängen lagom tills "Halv åtta hos mig" börjar.
Vi tttar lite på tv och busar en hel del tills hon blir alldeles trött.
Klockan åtta, lagom till "Familjen annorlunda" sover Ruth och jag tittar själv.
I reklampauserna släcker jag alla lampor och borstar tänderna. Kryper ned under täcket bredvid en snarkande Ruth och får njuta av bästa serien "Dicte" innan mina ögon faller ihop och jag faller in i hennes snarkande.
 
Jag föredrar att ha alla barn hos mig, och när de är det blir tempot av förklarliga skäl högre på kvällarna och ofta blir nattningen av Ruth bara stressig då jag känner att jag ägnar alldeles för lite tid åt killarna. Därför är just varannan måndag kväll så sköna!
 
Förra veckan påbörjade jag projektet "flyttning av barnrum" där tre rum bytt funktion. Det börja nu bli klart och lite småfix återstår. Killarnas sovrum är i stort behov av renovering men det får gå ändå, de sover gott i alla fall.
 
 
Här ska nog Ruth sova en dag...
 
 
Den gamla fåtöljen fick en ny kudde och ett litet lapptäcke som sällskap.
 
 
En salig blandning i hyllan, behöver fler.
 
 
Garderoben fick bokstäver.
 
 
Och hyllorna i fick lappar för att rätt käder ska hittas lättare, förhoppningsvis....
 
 
Killarnas spel- och datarum flyttades längst bort. Stången under mostret på väggen ska flyttas till gummans rum.
 
 
 
Tiden med lek och bygge med Lego är förbi, men de här figurerna får stå framme.
 
 
Regler för datorerna har vi och de placerades i en ram som ska fixas till. Att ha dom nedskrivna gör det lättare att påminna om vad som gäller.
 
 
Frans har en rätt personlig musmatta.
 
 
Precis som Axel.
 
 
Även Frans garderob blev det mer ordning och reda i.
 
I dag tror jag att jag ska fortsätta med pysslandet för det kliar verkligen i pysselfingrarna! Kanske blir det en ny gardin till gummans rum, man vet aldrig....
 
Ta hand om varandra!

Onsdagsbetraktelser

Mitt huvud är fullt av tankar och just nu har jag ingen att dela dem med, så jag skriver ned dem istället. Annars skriker jag nog, och det vore ju onödigt att skrämma barnen :-)
 
Sedan den 13 december förra året har mitt liv inte varit vad det en gång var, och jag vet att det aldrig kommer att bli som förut. Min älskade pappa finns inte längre och det har påverkat mig på ett sätt jag inte hade räknat med. Men det har även påverkat andra på sätt jag inte kunde drömma om. Relationer har fått rejäla sprickor och vänskap har satts på prov.
Utan att hänga ut någon eller förebrå saker som sagts eller gjorts vill jag bara få säga att jag saknar min pappa och allt han förde med sig i vår familj. Han var den jag kunde prata med och bara han kunde ge mig de där råden jag så väl behövde ibland. Hans lugn och vänlighet är det inte många som har.
När han blev sjuk tog jag ofta ett steg tillbaka för jag var så jävla rädd! Aldrig tidigare hade jag mött cancern på så nära håll och när jag förstod att den skulle vinna trots alla mediciner, all strålning och operationer ville jag inte vara med längre. Som tur var har jag två systrar som var otroligt duktiga på att sköta om det medicinska och annat praktiskt. Säkert gjorde jag inte tillräckligt men jag försökte vara hos pappa så mycket som möjligt.
 
Livet går vidare och kanske finns han någonstans där jag får träffa honom igen en dag. Dagarna och veckorna går och nu är det ett helt liv som ska städas bort och sorteras i lådor. Huset som pappa byggde ska säljas och träden han planterat på den fina tomten kommer någon annan få njuta av. Det är så det måste bli, det vet jag men jag måste få tycka det är jobbigt. Huset var trevligare när han fanns där, nu är det bara tomt. Tomt.
 
Nu kallar Ruth på min uppmärksamhet så jag får torka tårarna.
 
Sköt om varandra där ute!
 
 
Visa fler inlägg