Ruthiga dagar.se

Mitt huvud är fullt av tankar och just nu har jag ingen att dela dem med, så jag skriver ned dem istället. Annars skriker jag nog, och det vore ju onödigt att skrämma barnen :-)

 

Sedan den 13 december förra året har mitt liv inte varit vad det en gång var, och jag vet att det aldrig kommer att bli som förut. Min älskade pappa finns inte längre och det har påverkat mig på ett sätt jag inte hade räknat med. Men det har även påverkat andra på sätt jag inte kunde drömma om. Relationer har fått rejäla sprickor och vänskap har satts på prov.

Utan att hänga ut någon eller förebrå saker som sagts eller gjorts vill jag bara få säga att jag saknar min pappa och allt han förde med sig i vår familj. Han var den jag kunde prata med och bara han kunde ge mig de där råden jag så väl behövde ibland. Hans lugn och vänlighet är det inte många som har.

När han blev sjuk tog jag ofta ett steg tillbaka för jag var så jävla rädd! Aldrig tidigare hade jag mött cancern på så nära håll och när jag förstod att den skulle vinna trots alla mediciner, all strålning och operationer ville jag inte vara med längre. Som tur var har jag två systrar som var otroligt duktiga på att sköta om det medicinska och annat praktiskt. Säkert gjorde jag inte tillräckligt men jag försökte vara hos pappa så mycket som möjligt.

 

Livet går vidare och kanske finns han någonstans där jag får träffa honom igen en dag. Dagarna och veckorna går och nu är det ett helt liv som ska städas bort och sorteras i lådor. Huset som pappa byggde ska säljas och träden han planterat på den fina tomten kommer någon annan få njuta av. Det är så det måste bli, det vet jag men jag måste få tycka det är jobbigt. Huset var trevligare när han fanns där, nu är det bara tomt. Tomt.

 

Nu kallar Ruth på min uppmärksamhet så jag får torka tårarna.

 

Sköt om varandra där ute!