Tänk om.....
.......Man varit duktig på att sjunga eller skriva vackra sånger om hur man känner. Vad enkelt det hade varit då!
Då hade jag skrivit hur jag verkligen känner och ingen hade undrat varför.
Jag har en vän som ger mig råd om hur man ska tvätta kläder, ta bort fläckar, skura mattor, lägga barn och allt det där som en mamma borde göra. Hon har gått igenom fler prövningar än de flesta och är sjukare än någon kan förstå. Hon försöker vara stark och säga att det i inte spelar någon roll eller att hon inte behöver de andra. De som inte ringer längre, de som inte hälsar på, inte bryr sig om henne längre. De som bara hört en version av allt som hänt och som tror att det är sanningen. Utan att fråga om det verkligen är så som det sägs. Men jag vet att det gör henne otroligt sorgsen.
Att plötsligt vara ensam med oron och omsorgen om en människa är svårt. Att livrädd stå vid sjukhussängen och undra om man nu ska förlora henne också, utan att dela det med alla som också borde vara där är svårt. Kanske är det så att inget kan förändras från och med nu men jag kan inte låta bli att undra om det är värt det. Är det så vi vill ha det? Jag förstår inte. Ibland känns det som att det enklaste vore att bo ensam ute i skogen utan att träffa en människa. Relationer är f-n inte lätta grejer!
Ta hand om varandra.