Stolt men inte dum

Jag föddes på Lycksele lasarett för fyrtiotre år sedan av en mamma som hela sitt liv levt på den lilla ort hon fortfarande bor på. Pappa växte upp på landet med kor och får och rovor och en pappa som jobbade i skogen. En mamma som förlorade två barn, en i kikhosta och en i cancer. Men som ändå levde tills hon var över nittio och gav mig många fina minnen. Jag hade en barndom få förunnade. När jag var fem år byggde mamma och pappa eget i ett kvarter fullt av ungar. Jag hade inte en tråkig stund och kamrater saknades aldrig. 
 
Jag växte upp och valde att lämna orten för att vidga mina vyer och se något annat än de vägar, de hus och de människor jag alltid såg. Mycket hände på vägen och i dag är det erfarenheter jag inte vill vara utan. När mitt första barn föddes insåg jag att en förort till Göteborg inte var den bästa miljön för ett barn, och valde att flytta tillbaka. När han skulle börja första klass knackade hon som skulle bli hans första "fröken" på dörren kvällen innan och presenterade sig och tog med honom till skolan och klassrummet, för att han skulle känna sig trygg inför allt det nya som väntade. Han sov gott den natten och började skolan utan oro. Hon är inte kvar på orten men jag glömmer aldrig det hon gjorde. Det hade aldrig hänt i Göteborg.
 
Hans barndom blev inte lika trygg som min av olika skäl men i dag är han en ung man jag kan vara stolt över. Han väljer att stanna kvar på den ort han känner som sin barndom och snart flyttar hans flickvän hit för att de ska kunna börja sitt liv tillsammans. Det enda som saknas är jobb för dem båda.
 
I dag ser kvarteret jag växte upp helt annorlunda ut. Lekparken vi byggde upp tillsammans är sorgligt tom- sandlådan är helt igenväxt av ogräs, gungorna är trasiga, bollplanken rasar vilken dag som helst och på basketplanen ekar det tomt. Jag tycker det är så sorgligt. 
 
Jag har genom mitt jobb som lärare kommit i kontakt med många av de flyktingar som kommit till kommunen, vilket jag är så tacksam för. Många har en speciell plats i mitt hjärta och jag är så glad över att våra vägar korsades. De flesta valde att lämna orten men några är kvar och försöker bygga upp en framtid i trygghet och fred. Nya kommer och går. 
 
I söndags stod det klart att min hemort hade ett högt antal väljare som i valet till EU- parlamentet valt att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. " Skämmes"! Skriker kommentarerna i insändare och debatter, och "vad har hänt med min Barndoms hembygder!?" Mest av människor som själva valt att flytta och inte har en aning om hur det ser ut i dag- kanske lever man kvar i samma uppfattning som jag har av min barndom.....? Det är inte som när du växte upp här!! Tro mig.
 
Jag blir otroligt förbannad när man kallar oss "dumma, inskränkta och fördomsfulla" och vägrar acceptera det! Hur många i Göteborg, Umeå, Malmö har en relation till någon som jobbar med någon som flytt till ett annat land? Som får ta del av deras livshistoria och se alla svårigheter de stöter på när de kommer till Sverige, men ändå är så tacksamma för att de får vara här? För här slår man inte sina barn, alla får gå i skolan och det finns tex. hjälp om man blivit av med en trumhinna i hemlandet för att en lärare slog en så hårt. 
 
Att man sedan ska känna att man inte vågar skriva/säga vad man egentligen tycker och tänker tycker jag är än mer skrämmande!! Av rädsla för att bli missförstådd och tagen för "rasist" för att man vill förklara hur det är i vår verklighet. Jag kommer aldrig att lägga min röst på SD men klandrar inte de som gör det och finner det otroligt tragiskt att INGEN av de kommunpolitiker som fått VÅRA röster hörs till och ens bemödar sig att ta reda på hur det kunde bli så här?! Det gör mig förbannad. Ingen kallar dem dumma, ignoranta eller lågutbildade.
 
Du som läser det här kan välja att antingen snöa in på att "jag inte klandrar de som röstar på SD" och uppröras över det eller ta till dig det jag verkligen skriver och menar. I Sverige har vi fri rösträtt och valresultaten är en bra baromter på hur det egentligen står till i samhället vi bor i. 
 
Jag har i dag fyra barn och är kvar på den ort som jag känner som "min". Sämre tider och besparingar inom skolan gör det inte lika självklart längre att vara kvar, men kalla mig fan inte dum för det!
 
Ta hand om varandra.
 
 
 

Min helg!!

Fredagen började ganska bra med kort arbetsdag, hyfsat väder och förhoppningarna om att det skulle bli en bra helg.....
 
 
Då jag har en morgonpigg dotter har jag tittat på Dr. Phil redan klockan 06.00 vissa lördagar, men nu när det slut och istället är det Trinny och Susannah som stylat om kvinnor i Norge och Australien. Jag har fallit pladask för deras rättframma, varma och kärleksfulla sätt att tala om för kvinnor vad de passar i och inte! Tänk att världen är full av kvinnor som inte tycker att de duger.....
 
 
Trots halvtaskigt väder tyckte jag att vi borde ha något trevligt vid vid vår ytterdörr, som liksom välkomnar de som kommer på besök.
 
 
På lördagen blev det lite tid över för målning av skåp, tv-tittande och läsning av tidning.
 
 
Samma kväll visade sig naturen från sin bästa sida och gav oss den här utsikten........
 
 
Så kom söndagen, behöver jag säga hur glad jag blev när Hampus kom med en Triss lott, en chokladkaka och ett fint kort.....han kom ihåg sin mamma i alla fall!
 
 
 
Och så har jag en man som verkligen förstått det där med "Morsdag"! Han såg till så att jag fick egen tid i bastun med ny inredningstidning, en öl och sedan supergod middag! Tack mina fina för att ni finns i mitt liv.

Min hjälte

 
Det här är Axel. Fjärde terminen är snart slut och till hösten börjar han femman. Precis som det ska vara när man fyller elva år. Han älskar sitt rum där han helst vill vara ifred och spela spel på surfplattan eller datorn. På dörren står det att man ska knacka innan man kommer in. Han tycker att lillebror är skitjobbig men månar om sin lillasyster som är två år. Han gillar inte fotboll, inte innebandy och inte att cykla i skogen och bygga hopp som många andra killar i hans ålder gör.
 
Det finns en del saker som inte är likt andra killar hos Axel, men oj vad han är duktig! På att bry sig om andra, på att vara glad och himmel vad han kan engelska! Han är fin på alla sätt och som mamma önskar jag att han får samma möjligheter som andra, att han får vara som han är.
 
Efter lång utredning på BUP med medicinering och försök till anpassningar i skolan utan större framgång behövdes det 1,5 timme hos en barnpsykolog för att fastställa att Axel är ett barn med autism-spektra-tillstånd. Vad är det undrar du säkert?! Det gör väl jag också och jag har läst utlåtandet hundratals gånger för att försöka förstå. Jag läser på nätet och pusselbitarna börjar falla på plats. Visst är det så!
Att han klarat fyra år i skolan utan att gnälla gör honom till min hjälte! 
 
Visa fler inlägg