Tankar
Jag får ibland höra att jag tänker för mycket, och visst fan är det så! Jag tänker så det knakar, jobbar så jag inte ska hinna tänka, städar så jag inte ska hinna tänka. Skjuter undan så jag ska slippa tänka.
Men det går inget vidare.
På jobbet har jag förmånen att umgås med underbara, roliga, inspirerande, jobbiga, utmanande ungdomar. Som har hela livet framför sig, fulla av liv och ambitioner. Eller uppgivna, less på allt och alla och som inte drar sig för att visa vad de verkligen tycker. Vissa dagar vill man bara gå hem och dra täcket över huvudet och glömma, och andra sparar man i hjärtat som ett glatt minne. I dag var en sådan dag. Att nå fram, få någon att le eller skratta, att bjuda på sig själv. Då är det en bra dag. Då vet jag att jag har gjort mitt bästa.
Väl hemma kommer tankarna och jag vill inte!
Vill att allt ska vara som förut. Vill ha de som en gång tyckte om mig, som brydde sig om oss, i vårt liv Igen. Det här är inte som det ska vara, det strider mot allt jag lärt mig och mot allt som känns rätt.
Och jag blir förbannad för att ingen gör ens det minsta för att ställa saker till rätta, som fortsätter som förut som om inget har hänt. Det innebär väl att de är nöjda. Att de inte bryr sig. Att de inte tycker det är värt uppoffringen att komma hit, att ringa, att vilja vara en del av vårt liv igen. Eller....?
Jag vet inte.
Nu ska jag sova och vakna till fredag! Bara en sån sak.....
Ta hand om varandra!
