Höstlov

Höstlov- vilket bra påhitt!! 
Tre extra lediga dagar. Har spenderat mycket tid i mitt pysselrum, där jag städat och rensat och flyttat om. Har bestämt mig för att göra mig av med en del av mina saker och för att ägna mig åt det jag gillar att göra. Som det varit har jag bara blivit stressad när jag går ned dit, då jag inte vetat vad jag skulle hitta på. Att pyssla ska ju vara avkopplande och ge energi! 
 
I går hade vi Moa här som pysslade med Ruth och mig, mycket roligt. Det är kul att se hur Ruth tar efter och vill göra likadant och Moa hjälpte gärna henne. Själv fick jag ihop en Halloweenkrans till ytterdörren. Tog en gammal julkrans och använde mig av sådant jag hade hemma- tygband, pärlor, fjädrar. Blev ganska bra om du frågar mig.
 
 
 
 
 
Så här ska det se ut när man har pysslat! Stökigt och rörigt. 
 
 
Dagens Tanke. Så är det. Precis vad jag funderar på mycket just nu. Att säga ja till sig själv för att må bra är viktigt.
 
Ha en fin fredag!
 

Det bästa man har

Dagarna går i en rasande fart och de mesta är den andra lik. Ibland så händer något som bryter mot det invanda, trygga. Lite för ofta för att det ska kännas okej för mig, om ni frågar.  Frågan är var gränsen går innan man bara......ger upp? Kastar in handduken. Sätter ned foten. Slår näven i bordet. 
Jag vet fan inte men nu är det nära.
 
När ens barn ska äta medicin man egentligen inte vet vilka biverkningar de ger, när ens treåring plötsligt verkar ha språkproblem och när ens äldsta ger sig ut i världen med allt vad det innebär.
På det lägger vi lite halvdålig arbetsmiljö, frustration över att man ska spara pengar på våra ungdomar och en viss oro inför framtiden. Räcker det?? Jag vet inte. Vet inte alls längre. Orkar nog inte ens tänka på skiten längre.
 
Hoppas era liv flyter på likt Vindelälven. Lugn och stilla. Trygg och vacker. 
 
Over and out.
 
 

Att säga farväl

I går tog vi farväl av min morbror och allt var så fantastiskt sorgligt, fint och stilla.
Jag kände honom inte så väl, då han var en man som levde ensam större delen av sitt liv på den avskilda plats han vuxit upp på tillsammans med min mormor och morfar, min mamma och sina syskon. Han var inte en man av stora ord, han föredrog att låta händer och kroppen prata då han jobbade hårt hela sitt liv. Med skogen. Med veden. För att kunna leva som han gjorde måste man vara speciell.
 
Speciellt var det också att sitta där i kyrkan och lyssna på vacker sång och musik medan vår fantastiska präst höll det finaste talet. Han lyckas alltid få allt så personligt, så målande.
Båda mina killar var med och det var en stor tröst att kunna känna deras tröstande huvuden mot min axel. Att se andra så ledsna är jobbigt och tankarna gick obevekligt till den dag vi tog farväl av pappa. I samma kyrka, med samma präst, med samma familjemedlemmar och samma tårar av sorg och saknad. Det var tungt men samtidigt skönt att veta att de nu förmodligen sitter där i himlen och pratar som de gjorde när de var hos oss. 
 
Minnesstunden var trevlig på något konstigt sätt. Jag fick träffa kusiner jag inte sett på evigheter, jag kramade personer som betytt mycket för mig och jag kände hur fantastiskt det var att släktband, likheter och personligheter smälte samman. Jag har kusiner med klara estetiska förmågor, med lätthet för orden och röster gjorda för sång. Många av oss har nära till skrattet och det blev en fin stund.
 
 
 Nu kan man bara se framåt. Tiden på jorden är kort.
 
 
 
 Så är det!
 
Ta hand om varandra.
 
 
Visa fler inlägg