Ruthiga dagar.se

I går tog vi farväl av min morbror och allt var så fantastiskt sorgligt, fint och stilla.

Jag kände honom inte så väl, då han var en man som levde ensam större delen av sitt liv på den avskilda plats han vuxit upp på tillsammans med min mormor och morfar, min mamma och sina syskon. Han var inte en man av stora ord, han föredrog att låta händer och kroppen prata då han jobbade hårt hela sitt liv. Med skogen. Med veden. För att kunna leva som han gjorde måste man vara speciell.

 

Speciellt var det också att sitta där i kyrkan och lyssna på vacker sång och musik medan vår fantastiska präst höll det finaste talet. Han lyckas alltid få allt så personligt, så målande.

Båda mina killar var med och det var en stor tröst att kunna känna deras tröstande huvuden mot min axel. Att se andra så ledsna är jobbigt och tankarna gick obevekligt till den dag vi tog farväl av pappa. I samma kyrka, med samma präst, med samma familjemedlemmar och samma tårar av sorg och saknad. Det var tungt men samtidigt skönt att veta att de nu förmodligen sitter där i himlen och pratar som de gjorde när de var hos oss. 

 

Minnesstunden var trevlig på något konstigt sätt. Jag fick träffa kusiner jag inte sett på evigheter, jag kramade personer som betytt mycket för mig och jag kände hur fantastiskt det var att släktband, likheter och personligheter smälte samman. Jag har kusiner med klara estetiska förmågor, med lätthet för orden och röster gjorda för sång. Många av oss har nära till skrattet och det blev en fin stund.

 

 Så är det!

 

Ta hand om varandra.