Hitta Vilse

Ruth har i veckan fått ett fint diplom för att ha genomgått kursen "Hitta vilse" på sin förskola. Jag skulle nog också behöva lära mig hur man gör när man hamnat vilse?! 
Känner mig nämligen helt ur kurs- som att jag svängde åt helt fel håll någonstans och nu fortsätter på fel väg utan varken karta eller kompass. 
 
Mitt främsta uppdrag blir därför just nu att försöka hitta tillbaka. Fråga mig inte hur för det vet jag inte. 
 
Nu går jag ut och kramar ett träd eller nåt!
 
Ha en fortsatt fin lördag.

När är det nog??

Inte många läser min blogg men de som råkar göra det kanske skulle kunna reagera. Jag hoppas i alla fall det. Av hela mitt hjärta.
 
Att vara förälder är inte det lättaste, särskilt inte till en tonåring. Ingen förälder kan hålla reda på ALLT ens barn gör, men lite mer koll kanske vi alla borde ha? Har ni till exempel kikat in på Ask....? Där skrivs öppet om hur dumma, fula, feta och värdelösa de är. " Ingen skulle sakna dig om du dog..." 
Om någon skrev så om mitt barn skulle jag riva upp himmel och jord. Att vara tonåring är nog så komplicerat utan att någon behöver tala om hur dålig och ful jag är. 
 
Att vara lärare är inte heller det lättaste. Mitt jobb är att få alla elever godkända så att de kan gå vidare i livet- jag ska också bemöta dem med respekt och se till så att de mår bra i skolan. Vad som händer när de går hem kan jag inte råda över, men är väl medveten om att allt som sker utanför skoltid påverkar deras skoltid. Tyvärr hinner jag inte fråga hur alla mår mellan lektionerna.......
Jag blir uppriktigt ledsen över hur saker och ting blivit. Jag hatar känslan av maktlöshet och jag kan aldrig bli den där som låter saker och ting bero, jag kan inte se åt ett annat håll och tänka att det inte är mitt problem. Nu tänker säkert någon "skyll dig själv" och att jag borde byta jobb.
 
Då kan jag tala om att tanken finns. Samtidigt kan jag få vara stolt över att jag har en viss förmåga att få bra kontakt med ungdomarna, jag kan få den minst arbetsvilliga att göra den där uppgiften de inte säger sig orka göra, och jag får ofta små förtroenden. Gamla elever hör ibland av sig för att tacka mig för att jag fanns och för att jag brydde mig om dem. Alla fick inte godkända betyg av mig men de kom ihåg mig ändå. Det gör mig glad. 
 
Barnen är vår framtid och det är vi vuxna som ska stå vid deras sida och finnas där när de behöver oss. 
Lika lite som jag ska behöva stå ut med under min arbetstid ska eleverna behöva tackla. Att bli fotad, filmad, citerad på sociala medier betackar jag mig från. Det är inte okej!!
 
Over and out.
 
 

Suck........

 
I dag känns det verkligen så. Jag har ingen inspiration till någonting. Min energi är låg och tankarna på framtiden känns oroande. Att känna engagemang för något är svårt när man inte vet hur länge det kommer att vara, och jag börjar tröttna på att inte känna mig behövd och uppskattad. 
 
Jag vill vara glad! Jag vill ha lust att baka bullar, sno ihop ett par muffins eller pyssla när jag kommer hem från jobbet. Jag vill längta efter en promenad eller dricka ett glas vin med en vän. Jag vill tycka det är mysigt med höstmörkret och jag vill påbörja nästa projekt här hemma. 
Istället blir jag sittande och längta tills jag får lägga mig för kvällen. För att slippa tänka. 
Det här är inte den vanliga jag och jag undrar hur jag ska tänka för att inte ramla över kanten, ramla ned i träsket av hopplöshet och mörker. Där har jag varit förut och dit vill jag inte igen.
 
Så! Vad är att göra mer än att göra det bästa av vad man har och försöka se ljust på allt. Det måste väl gå....?!
 
Sköt om dig!
 
Visa fler inlägg