Sårbar

Att vara eller inte vara, det är frågan.
Min största fråga just nu.
Att bry sig eller inte.
Hur mycket man ska bry sig, och hur?
 
Är ärligt talat så satans less på att inte veta!! 
 
 
Jag försöker varje dag att göra rätt. Att tänka rätt.
Ärligt talat- det skulle va så skönt att en enda gång få en klapp på axeln, en "high-five", ett "heja vad du är bra"! 
 
 
 
Tänk inte så mycket.
Låt saker vara som de är.
Hejda dig lite.
Gör inte för mycket.
Vore lätt.
Om jag inte jobbade med människor, med ungdomar.
Som jag tycker om så mycket, som jag vill så väl.
 
Ta mig bara till havet så jag kan borra ned tårna i sanden och lyssna på vågornas brus........
Det vore lagom sysselsättning för mitt sinne just nu. Att bara vara. Jag. 
 
Var rädda om varandra.

Att resa bort lite

Det blev påsk och den här gången firade jag den som jag aldrig gjort förut!
För sju månader åkte min son Hampus utomlands för att plugga och jobba. Första stoppet var Amsterdam och julen kom och gick, han flyttade och snart blev längtan för stor och jag bestämde mig för att åka till Barcelona där han nu bor för att träffa honom. Medan Ruth och pappa C besökte farmor i Uppsala tog jag flyget till Spanien.
 
Att mötas av Hampus och hans fina flickvän på flygplatsen var speciellt. Att äntligen få krama om dem igen......
Tillsammans tog vi en taxi hem till dem och natten blev sen innan vi kom i säng. De hyr en väldigt fin lägenhet av ett svenskt par i en del av Barcelona där man kan se havet från balkongen och där barerna ligger tätt. 
Jag fick värsta lyxsängen helt för mig själv och kunde stänga dörren om mig, vilket resulterade i att få sova en hel natt utan att störas av något och inte vakna förrän nio eller tio på morgonen! Det händer aldrig hemma kan jag säga. Sista morgonen sov jag till klockan var tolv och jag var nästan i chocktillstånd när jag insåg hur länge jag sovit. Jag tar det som ett tecken på att jag verkligen behövde sova.
 
 
Första dagen gick vi runt bland de gamla husen och de trånga gränderna. 
 
 
Jag log hela tiden så kinderna värkte av allt fint det fanns att titta på. 
 
 
På den här stranden tillbringade vi mycket tid, med att titta på folk, prata, dricka en öl och doppa fötterna i Medelhavet. Utan en tid att passa. Utan måsten. Jag kan inte med ord beskriva hur underbart det var.
 
 
Vi gick längs huvudgatan bland affärer och marknadsstånd där man kunde köpa oliver, ost, bröd, choklad, vin, korvar och salami. Vi köpte varsin croissant med choklad och åt upp den på en trappa i solen. Vi tittade på lyxbåtarna i hamnen och tog en öl på en uteservering.
Vi gick så mycket att jag fick blåsor under fötterna och värk i benen. Vi letade restaurang som skulle ha bästa Paellan i staden och när vi väl hittade den var den stängd! Men vi fick i alla fall se jättekatedralen de byggt på i hundra år och kommer inte att vara färdig förrän om tio år- Lagrada La Familia. Jisses! 
 
 
 
Vi åt mexikansk glass med smaker man bara kan drömma om- Tequila, Choklad/Chili, Champagne/Jordgubbar, Avocado. 
 
 
 
Vi åt godaste burgaren med strips som var täckta med ost och blev så mätta att vi aldrig trodde att vi skulle behöva äta mer. Personalen var bland det trevligaste jag mött.
 
 
Sista kvällen tog vi en kall öl på en av de här strandbarerna där vi kunde njuta av ljudet av havet. 
 
Att resa lite har fått mig att växa lite. Fått mig att tänka om lite. Att längta lite. 
Jag lämnade Hampus med en varm kram och en känsla av att vi snart kommer att ses igen. Jag ska visa mina barn att det finns en annan del av världen än den vi bor i snart. De ska få uppleva sand mellan tårna och bad i havet. Stora beslut har tagits sedan vi kom hem och det mer än bra!
 
Ta hand om varandra.
Visa fler inlägg