Julveckan

Så. Måndag morgon, den sista innan julafton. Tankarna är många efter denna helg. 
Barnen har fått se sin mamma riktigt ledsen. De har frågat och jag har förklarat så gott jag kunnat, de har klappat och kramat och sagt så kloka saker. Att vara mamma är ett heltidsjobb som aldrig tar slut, man sliter sitt hår åt deras bråk med varandra, deras ovilja att gå till skolan vissa dagar, deras brist på initiativförmåga och hellre sitter vid datorn än leker. 
 
Man oroar sig sjuk för den mellersta som behöver all hjälp i världen för att klara av skolan. Man sitter i möten med rektor, assistent och mentor och får lyssna på allt som inte fungerar. Och man undrar vad man kan göra för att underlätta för de som ska vara nära honom varje dag. Fast det egentligen inte är mitt jobb tar jag på mig att fixa bildschema, appar och tipsa om hjälpmedel man kan använda för att dagarna ska vara tydliga. Jag gläds åt att han också klarar mycket och att han VILL gå till skolan. 
 
Den glädjen som barnen ger är värd all oro och frustration. De är fantastiska på att ta hand om varandra och deras skratt är det bästa ljud som finns. I går åkte vi i väg till Sigtuna för att besöka en julmarknad. På vägen dit tittade vi de gamla ekarna och svängde av för att titta på två slott/ herrgårdar. Solen sken och vi köpte godis och åt varmkorv. Vilken perfekt söndag.
 
Julen närmar sig och det här året är fokus på att vara tillsammans. Jag har varken tid eller ork till en massa bak och fix. Jag vill njuta av att vara ledig och bara ta dagarna som de kommer. Julaftonen firas i Stockholm med ett besök på Skansen där vi ska se när sälarna får julsill och titta på allt fint som kunde finnas på julen för länge sedan. Vi ska äta mat på restaurang, titta på Kalle och öppna paket i hotellsviten vi bokat en natt. Vi ska göra något helt annat än att sitta hemma själva och äta en massa mat vi egentligen inte ens vill ha. Det ska bli helt underbart.
 
Nu ska jag i väg till jobbet. Ha en fin dag!
 
 
 
 
 
 

There goes my hero

Jag jobbar som lärare och har så gjort i närmare tio år. Jag har provat på allt från mellanstadieåldern till förberdelseklasser till SFI till liten undervisningsgrupp för elever med speciella behov.
 
Det sägs att "barnen är det viktigaste vi har" och att de är vår framtid. Rent teoretiskt är det så, visst. Vi blir alla äldre och någon måste ta vid där vi slutar. Skolan ska vara till för alla och lärarna ska anpassa undervisningen till allas nivå, så att alla uppnår samma mål. Vi ska se till så att ingen blir mobbad, eller mobbar någon. Att alla har något att göra på rasterna, gärna genom att se till så att det finns en lek ledd av en vuxen, som alla kan vara med på. Rastvakter ska vi också vara, tillgängliga för alla elever som kan behöva hjälp med allt från knytning av skosnören till att reda ut konflikter i fotbollsmatchen. 
 
Att vara lärare innebär att dina raster ständigt avbryts av elever som slagit sig, inte får vara med de andra, måste låna din nyckel för att hämta något i klassrummet eller vägrar vara ute med de andra för att de fryser. 
 
Ibland bryts söndagsfriden hemma av ett sms från en förälder som vill framföra hur de tycker att morgondagen ska formas för att just deras barn ska må bra, vad man bör tänka på och hur man bör agera i alla tänkbara situationer som kan uppstå. 
 
Och så var det det här med Luciafirandet. Att lägga ned timmar på att träna in julsånger, hålla reda på vem som gör vad och när och spela gitarr till skönsången. Eller piano. Eller varför inte klä ut sig till tomtegumma och sitta på en pall och sticka en tröja, för stämningens skull. Och hur gör vi nu med peppakrkaksgubbarna?! Ska de få vara med eller inte.
 
För att inte tala om pysseldagen!! Då det ska köpas in papper, lim, flörtkulor, crepepapper och glitter, för att de små juvelerna ska få knåpa ihop en tomte eller en smällkaramell att ta hem och visa upp, kanske hänga i julgranen. 
 
Ja jisses. När jag var liten lekte vi helt själva på rasterna. Vi hoppade hopprep eller twist, eller bytte bokmärken eller jagade pojkarna. Vi gjorde så gott vi kunde och fröken var Klippan i klassrummet, den stora tryggheten och den självklara auktoriteten. Mamma kom en gång per termin, eller var det läsår, för ett kvartssamtal där rapport om hur det gick i skolan avlades, och det tog just en kvart, varken mer eller mindre. Att mamma skulle höra av sig till fröken var knappast troligt och jag tror inte att föräldrarna var oroliga för att lärarna inte gjorde vad de skulle, men jag kan ha fel.
 
Jag menar att lärarna är hjältar! 
 
Deras superkrafter är omtänksamhet, lyhördhet, flexibilitet, nyfikenhet, engagemang och en stark vilja. Inga dåliga egenskaper om du frågar mig. 
 
Barnen är vår framtid och de är viktiga. Tiderna förändras och att allt var bättre förr tror jag inte. Jag är däremot övertygad om att lärarna behöver höra att det de gör är bra ibland. Av föräldrar och beslutsfattare. Utbildning måste få kosta och alla resurser i skolan är viktiga. 
 
Over and out.
 
 

Det där med egen tid

Jag tittade på ett avsnitt av "Familjen annorlunda" där en av mammorna tyckte att det där med tid för sig själv var överskattat och inget hon behövde. Det är klart, med elva barn är det kanske svårt att få till det, rent praktiskt alltså. Nu har jag inte elva, tio, eller fjorton barn utan tre, som fortfarande bor hemma. 
 
Kanske är det själviskt men nog f-n vill jag vara ifred ibland!! Hemska mamma som tycker det är trevligt att lyssna på en bok utan att samtidigt föra en dialog med någon och således missa flera minuter av handlingen, eller att titta på en tv-serie utan att förklara vilka alla är eller varför de gjorde just så.
 
Att få sova längre på lördagar och söndagar utan att behöva serva en treåring med nässpray, mer täcke eller sjunga en sång för att hon ska somna om en liten stund till. 
 
Att köpa kläder till mig. Inte till någon annan. 
 
Eller så är jag väl bara lite avis. Lyckades pricka in reprisen av "Wahlgrens" där man får följa Pernilla Wahlgren och hennes liv. Älskar det programmet men samtidigt tänker jag på mitt eget liv. Aldrig äter jag tjejmiddagar, åker på kryssningar med mina vänner, går på spa med mina vänner eller ens dricker en fucking jävla kaffe med mina vänner. Jag äter middag med familjen. Jag åker inte på kryssningar. Jag går aldrig på spa och dricker jag kaffe så är det en kollega eller min man. 
 
För jag har inga vänner att umgås med.
 
Det gör mig ledsen, sorgsen och en aning förlägen. Måste ju vara mitt fel att det är så, eller hur. 
 
Lördagkväll och nu är alla i familjen upptagna med sitt. Jag går och lägger mig. Vad skulle jag annars göra? 
 
Ha det fin!
 
 
Visa fler inlägg