Det där med egen tid

Jag tittade på ett avsnitt av "Familjen annorlunda" där en av mammorna tyckte att det där med tid för sig själv var överskattat och inget hon behövde. Det är klart, med elva barn är det kanske svårt att få till det, rent praktiskt alltså. Nu har jag inte elva, tio, eller fjorton barn utan tre, som fortfarande bor hemma. 
 
Kanske är det själviskt men nog f-n vill jag vara ifred ibland!! Hemska mamma som tycker det är trevligt att lyssna på en bok utan att samtidigt föra en dialog med någon och således missa flera minuter av handlingen, eller att titta på en tv-serie utan att förklara vilka alla är eller varför de gjorde just så.
 
Att få sova längre på lördagar och söndagar utan att behöva serva en treåring med nässpray, mer täcke eller sjunga en sång för att hon ska somna om en liten stund till. 
 
Att köpa kläder till mig. Inte till någon annan. 
 
Eller så är jag väl bara lite avis. Lyckades pricka in reprisen av "Wahlgrens" där man får följa Pernilla Wahlgren och hennes liv. Älskar det programmet men samtidigt tänker jag på mitt eget liv. Aldrig äter jag tjejmiddagar, åker på kryssningar med mina vänner, går på spa med mina vänner eller ens dricker en fucking jävla kaffe med mina vänner. Jag äter middag med familjen. Jag åker inte på kryssningar. Jag går aldrig på spa och dricker jag kaffe så är det en kollega eller min man. 
 
För jag har inga vänner att umgås med.
 
Det gör mig ledsen, sorgsen och en aning förlägen. Måste ju vara mitt fel att det är så, eller hur. 
 
Lördagkväll och nu är alla i familjen upptagna med sitt. Jag går och lägger mig. Vad skulle jag annars göra? 
 
Ha det fin!
 
 
#1 - - Anonym:

det är bara en själv som kan göra något åt det

#2 - - Anonym:

Ja, det är väl så! :)