Konstigt

Jag växte upp i en by i Norrland. Mina minnen från barndomen är fina- sommarkvällar där solen aldrig gick ned, tryggheten i att aldrig behöva låsa varken cykel eller ytterdörr. Skolan med fröken Ingrid och klassrummet längst upp i det vackra röda huset vid älven. Kvarteret med alla barnfamiljer som byggde nya hus och lekparken vi hjälptes åt att bygga tillsammans. En pappa lät till och med trycka upp tröjor med gatans namn på så att vi kunde visa resten av byn var vi hörde hemma. De mörka höstkvällarna när alla barnen lekte kurragömma eller pallade morötter från farbrorn som vaktade sin skörd med sitt eget liv. Jisses vad spännande det var!
 
Som tonåring gjorde jag inget annat än längtade bort. Byn var för liten och det fanns inget för mig att göra längre. Jag såg min chans när gymnasieutbildning skulle väljas och kom inte tillbaka förrän tio år senare. Då med en egen son. En son som jag ville ge samma uppväxt som jag hade, med mormor och morfar nära, mostrar och kusiner som kunde finnas där för oss och tryggheten. 
 
Mycket har förändrats under åren. Tryggheten har naggats i kanten och värderingarna hos mig har ändrats. Jag ser allt med andra ögon, men byn är fortfarande en av de vackraste platserna på jorden!
Människorna är varma och vänliga- och framför allt så älskar de sin by och skulle aldrig flytta därifrån. 
 
 
Naturen är fantastisk och få är de familjer som inte tar skotern på våren och njuter av allt på ett renskinn, vid elden.
 
 
När isen ligger på älven och träden är täckta av frost.
 
 
Eller en ljus sommarnatt när solen vägrar gå ned.
 
Allt det där ville vi ha när vi valde att köpa hus här. Det blev både dyrt och trångt i vår trea så när vi hittade ett kedjehus tvekade vi aldrig. Vi rev vägg, bytte golv, bytte kök, målade alla tak, tapetserade och målade, fixade till toalett och tvättstuga. Det blev riktigt fint om ni frågar mig.
 
 
Att vårt drömhus skulle bli till salu bara ett år senare visste vi inte men när vi fick veta det och klev in genom dörren var vi förlorade. Där ville vi bo!
 
Det var då vi fick lära oss att i vår by betalar man inte så mycket för hus. Man skräms av uppvärmningskostnader och Gud vet vad annat. Vårt fina hus fick hyras ut till människor som gjort det till sitt att trivas i, medan vi flyttade in i villan som byggdes för ortens läkare då i början av 60- talet.
 
 
 
De stora fönstren i hall och vardagsrum ger ett fantastiskt ljus.
 
 
De öppna ytorna går inte annat än att älska!
 
Huset är som gjort för en barnfamilj med sovrum på rad, egen ingång där blöta kläder kan hängas in i ett varmt skåp och där smutsiga kläder kan skickas ned direkt till tvättstugan i källaren via ett hål i en av garderoberna! 
 
Huset är väl tilläggsisolerat och fick väldigt högt betyg på energideklarationen som gjordes i veckan, och det är inte ens dyrt att värma upp med fjärrvärme. Bilderna ovan är från utsikten vi har från vardagsrummet. 
 
Vi älskar huset och kommer aldrig att få möjlighet att få bo i ett liknande igen. Jobbsituationen och annat runt omkring för oss båda har förändrats så att när farmor i Uppsala inte orkar bo kvar i sitt hus och erbjuder oss att ta över det, får oss att ta steget härifrån. Ett hus som C vuxit upp i, som byggdes av hans farfar och där han lekte precis som jag när vi var små. 
 
Men här är inte husen svåra att sälja. Tre nya hus har byggts under de senaste tre åren och gatan vimlar av barn. En helt ny förskola har byggts och lekparken runt hörnet har rustats upp för miljoner. Vattnet och naturen finns nära, om än inte utanför vårt fönster. 
 
Jag beundrar människor i min hemby som värderar livet där så högt och tycker att de hittat rätt och kan tala sig varm om hur bra allting är. Vad jag inte förstår är varför det inte får kosta att bo där?! Och bankerna borde vara mycket intresserade av att folk stannar kvar eller flyttar in. Jag tycker det är sorgligt. 
 
 

Att få vara sig själv

Min hjälte just nu är LaLeh!
 
"De alla gånger man väntat på att dagen ska ta slut men alla orden följer ändå med en hem 
Tror att man kan vänja sig och kanske kan stå ut
Men jag ska aldrig mer titta ner igen
Nej, jag tittar inte ner mer
Jag tittar upp mot himmelen 
Jag ska aldrig ta skit igen
Jag ska bara va mig själv" 
 
Vill bara få va mig själv.
 
Att våga vara sig själv är allt annat än lätt, tycker du inte? Jag under det senaste året på mitt jobb som lärare lärt mig så mycket som jag kommer att ta med mig. Jag har mött elever som fått en speciell plats i mitt hjärta. Jag har lärt mig att det är okej att vara sig själv. Att låta de egenskaper man har komma fram och vara stolt över dem. Att vara lärare och jobba med de elever som är inne på sina sista år i skolan och snart ska vidare, ut i livet är speciellt. Jag grät floder när EPA- och skoter- killarna gav mig blommor och present. När tjejen från ett annat land och allt annat än lätta hemförhållanden klarat alla målen och vacker som en dag med lockar i håret och vit klänning kramar om mig. 
När jag kramar om killen från Syrien som korsat haven i en båt och kommit hit till oss, utan sin familj. Som funnit styrkan och hoppet i musiken. Som rappar om livet på svenska.
 
Jag fick till och med några rader i sången eleverna skrivit till lärarna som fick mig att skratta igenkännande i kyrkbänken. 
Fina ni. Måtte ni alltid våga vara er själva.
 
 
Sedan hade vi "Teambuildingdag" mina kollegor och jag. En av övningarna gick ut på att ge komplimanger till varandra och jag blev kallsvettig bara av tanken på att stå i en lång rad och säga något snällt till alla tolv! Och Vad skulle de säga om mig!?
 
För andra gången den här veckan fylldes mina ögon av tårar men den här gången av uppskattning och glädje. Mina kollegor sa så många fina saker om mig som jag aldrig kommer att glömma och det var inte ett dugg svårt att komma på vad jag skulle säga till dem. De är ju bara bäst!
 
 
 
Så kom lördagen och det var dags för nya tårar. Livet är verkligen konstigt. För vissa betyder människor eller platser ingenting. Ord och handlingar har ingen mening. Allt som varit är glömt. Dörrar stängs och avsked tas. 
 
Ta hand om varandra och kom ihåg att våga vara dig själv.
 
 

Särskilda behov

Att ha ett barn som behöver extra mycket hjälp med att förstå uppgifter som ska göras i skolan, som behöver veta i förväg vad som ska hända. Som blir orolig när schemat ändras eller assistenten får andra uppgifter än att vara med honom och han förväntas klara sig själv. När kunskapsmålen inte nås och framtiden känns oviss.
 
Att jobba med elever med diagnoser som ADHD, grav dyslexi eller oförmåga att planera och genomföra uppgifter. Som saknar motor. Som gett upp. Det tar på krafterna kan jag lova. I måndags fick min pojke en chans till, en sista chans att klara målet att simma 200 meter för att få ett E i idrott. Jag förberedde och peppade hela helgen och han lovade att försöka. Full av förhoppning såg jag honom gå mot simhallen och tänkte att det nog skulle gå bra. Han kan ju simma egentligen!
 
I dag skrev jag uppsats med en kille som ska lämna grundskolan snart och gå vidare i livet. Under hela läsåret har vi försökt, gett upp, diskuterat, tagit nya tag och gett upp igen. Och igen. I dag skrev vi om Volvomotorns historia och för första gången fick han känna att han det här var något han kunde fixa! På allvar. Killen gav mig en lektion i ventiler, insprutning,växellådor, turbo och karosser. Jag vet när första Volvomodellen kom och vilken som varit mest populär bland folket genom åren. Vi började om innan rasten var slut och jobbade några minuter över när vi egentligen skulle avslutat sista lektionen. Det har aldrig hänt förut. I morgon ska vi fortsätta och kanske får vi allting klart i tid. 
 
Min pojke nådde aldrig målet att simma 200 meter den där dagen. Han gav upp redan när han fick veta att han måste börja om från början igen om han var tvungen att nudda botten på bassängen. 
 
Min elev med många fina egenskaper och en kunskap större än andras när det kommer till bilar och motorer. Min pojke med en diagnos pedagogerna inte vet något om, inte fått handledning i, inte vet hur de ska hantera. Vad är deras plats i skolan? Är skolan verkligen till för alla......? 
 
I min värld skulle föreläsningar om barn med speciella behov prioriteras framför "teambuilding" för personalen och hellre läggas på  handledning i hur vi hjälper dessa elever framåt utan att knäckas på vägen mot livet utanför skolan. Någonstans har det blivit fel och jag måste ge min pojke bättre förutsättningar än vad han har nu att få känna att han duger och kan saker han också. Jag vägrar acceptera att han ska gråta varje gång han inser att han misslyckats igen. Det är inte den bild av sig själv jag vill att han ska ha.
 
Killen med bil- och motorintresset kommer säkert få ett fint liv en dag där han hittar sin plats, där han får växa. Till alla föräldrar till dessa barn vill jag bara säga: Stå på er! Ingen känner ert barn bättre än er och ni är viktigare än ni tror.
 
Ta hand om varandra! 
Visa fler inlägg