Konstigt

Jag växte upp i en by i Norrland. Mina minnen från barndomen är fina- sommarkvällar där solen aldrig gick ned, tryggheten i att aldrig behöva låsa varken cykel eller ytterdörr. Skolan med fröken Ingrid och klassrummet längst upp i det vackra röda huset vid älven. Kvarteret med alla barnfamiljer som byggde nya hus och lekparken vi hjälptes åt att bygga tillsammans. En pappa lät till och med trycka upp tröjor med gatans namn på så att vi kunde visa resten av byn var vi hörde hemma. De mörka höstkvällarna när alla barnen lekte kurragömma eller pallade morötter från farbrorn som vaktade sin skörd med sitt eget liv. Jisses vad spännande det var!
 
Som tonåring gjorde jag inget annat än längtade bort. Byn var för liten och det fanns inget för mig att göra längre. Jag såg min chans när gymnasieutbildning skulle väljas och kom inte tillbaka förrän tio år senare. Då med en egen son. En son som jag ville ge samma uppväxt som jag hade, med mormor och morfar nära, mostrar och kusiner som kunde finnas där för oss och tryggheten. 
 
Mycket har förändrats under åren. Tryggheten har naggats i kanten och värderingarna hos mig har ändrats. Jag ser allt med andra ögon, men byn är fortfarande en av de vackraste platserna på jorden!
Människorna är varma och vänliga- och framför allt så älskar de sin by och skulle aldrig flytta därifrån. 
 
 
Naturen är fantastisk och få är de familjer som inte tar skotern på våren och njuter av allt på ett renskinn, vid elden.
 
 
När isen ligger på älven och träden är täckta av frost.
 
 
Eller en ljus sommarnatt när solen vägrar gå ned.
 
Allt det där ville vi ha när vi valde att köpa hus här. Det blev både dyrt och trångt i vår trea så när vi hittade ett kedjehus tvekade vi aldrig. Vi rev vägg, bytte golv, bytte kök, målade alla tak, tapetserade och målade, fixade till toalett och tvättstuga. Det blev riktigt fint om ni frågar mig.
 
 
Att vårt drömhus skulle bli till salu bara ett år senare visste vi inte men när vi fick veta det och klev in genom dörren var vi förlorade. Där ville vi bo!
 
Det var då vi fick lära oss att i vår by betalar man inte så mycket för hus. Man skräms av uppvärmningskostnader och Gud vet vad annat. Vårt fina hus fick hyras ut till människor som gjort det till sitt att trivas i, medan vi flyttade in i villan som byggdes för ortens läkare då i början av 60- talet.
 
 
 
De stora fönstren i hall och vardagsrum ger ett fantastiskt ljus.
 
 
De öppna ytorna går inte annat än att älska!
 
Huset är som gjort för en barnfamilj med sovrum på rad, egen ingång där blöta kläder kan hängas in i ett varmt skåp och där smutsiga kläder kan skickas ned direkt till tvättstugan i källaren via ett hål i en av garderoberna! 
 
Huset är väl tilläggsisolerat och fick väldigt högt betyg på energideklarationen som gjordes i veckan, och det är inte ens dyrt att värma upp med fjärrvärme. Bilderna ovan är från utsikten vi har från vardagsrummet. 
 
Vi älskar huset och kommer aldrig att få möjlighet att få bo i ett liknande igen. Jobbsituationen och annat runt omkring för oss båda har förändrats så att när farmor i Uppsala inte orkar bo kvar i sitt hus och erbjuder oss att ta över det, får oss att ta steget härifrån. Ett hus som C vuxit upp i, som byggdes av hans farfar och där han lekte precis som jag när vi var små. 
 
Men här är inte husen svåra att sälja. Tre nya hus har byggts under de senaste tre åren och gatan vimlar av barn. En helt ny förskola har byggts och lekparken runt hörnet har rustats upp för miljoner. Vattnet och naturen finns nära, om än inte utanför vårt fönster. 
 
Jag beundrar människor i min hemby som värderar livet där så högt och tycker att de hittat rätt och kan tala sig varm om hur bra allting är. Vad jag inte förstår är varför det inte får kosta att bo där?! Och bankerna borde vara mycket intresserade av att folk stannar kvar eller flyttar in. Jag tycker det är sorgligt.