Krisigt värre

Har du tänkt på att man aldrig hör talas om att någon har "en ålderskris" längre?! Kanske har tiderna förändrats eller så heter det bara något annat numera. Eller kan det vara så att vi i dag har sådan frihet att göra vad vi vill, åka vart vi vill och att byta jobb är inte särskilt svårt, att vi inte behöver krisa mer?
 
Jag har aldrig tänkt på att jag blir äldre för varje dag som går eller att rynkorna blir fler och fler. När någon nyss frågade om min ålder svarade jag glatt fyrtiotvå, när det egentligen är fyrtiofyra jag är när jag får tänka efter. 
Kalla det kris om ni vill men jag blir inte av med den gnagande känslan av att "det kanske finns något annat för mig, för oss ändå?" Kanske borde jag prova innan min tid på jorden är slut.
 
Jag avundas verkligen människor som hittat sin plats på jorden, som är nöjda och glada över det de har och inte önskar något annat än att vara där de är. Jag har så mycket att vara tacksam över och uppskattar det verkligen. Ändå har jag en längtan inom mig.
 
 
 
 
Ingen i min familj gillar skotrar och allt som följer med att äga en sådan. Nu pratar alla om den där "bästa tiden" som kommer, med skoter, fika ute, äta ute, fiska och umgås. Jag skulle gärna göra allt det där, men som sagt utan skoter blir det inte samma sak.
Ingen av oss åker slalom eller snowboard. Själv bodde jag formligen i backen tills jag blev sexton och fick andra intressen, visst kunde jag börja om nu men intresset från de andra i familjen är svalt. 
 
Vi tycker inte ens om att jaga någon av oss!!!
 
 
 
 Jag kan inte ens tänka mig att tälta!! Det finns en annan typ av camping som kallas "Glamping" som tilltalar mig mycket mer. Att krypa in i det här tältet skulle jag inte ha något emot.
 
 
Visst är det fantastiskt vackert.....
 
 
Men jag skulle hellre gå i den här skogen full av vitsippor just nu.
 
 
 Eller njuta av tulpaner på en marknad någonstans.
 
 
 
 
 
 
 Eller ännu hellre Njuta av sol och värme och hav. Någonstans. 
Jag krisar inte, men jag drömmer. Drömmar är gratis och förmodligen kommer jag aldrig att sluta drömma så länge jag lever. Jag ser fram emot våren såklart och ljuset har redan kommit. Tiden går fort och det finns mycket kvar att göra. Jag hoppas jag snart får möjlighet att visa mina barn en annan del av världen än den vi lever i.
 
Vad drömmer du om?
 
 
 
 
 
 

Förlåt

Läste en artikel i DN som handlar om hur det är att leva och i Norrlands inland. Om tryggheten. Om företagen som väljer att flytta sin verksamhet till städerna och om svårigheterna att driva företag i glesbygden. 
Min man flyttade från Uppsala till norra Norrlands inland för ett antal år sedan. Han hade då drivit egen möbelverkstad i många år och är en av få i Sverige som har mästarbrev möbelrenovering. Han fick jobb på en av ortens byggfirmor och säger själv att han aldrig förut träffat så kompetenta snickare. 
 
I städer som Stockholm har man en kategori för alla på ett bygge- ska man gjuta en grund till ett hus har "grovisarna" rivit först innan "armerarna" kommer dit och gjuter. Sedan tar snickarna vid innan målarna, plåtslagarna och eventuellt takläggarna tar vid. Det finns till och med "fogarna" som åker runt och fogar med cilikon det behövs! Fönster och dörrar sätts av speciella firmor.
 
Att bo där vi bor innebär att alla måste vara duktiga på allt. Ingen kan så mycket som snickarna här! Brukar han säga med jämna mellanrum, med viss beundran i rösten. Han har stor respekt för allas kompetens och har lärt sig så mycket som han aldrig lärt sig annars. 
 
Att bo i glesbygd innebär att det kanske inte finns en läkare på plats när du behöver vård, eller att närmaste ambulans är minst fyrtio minuter bort. Att bo i glesbygd är att finna sig i att det saknas utbildade lärare i skolan, specialpedagoger, särskola och elevassistenter. Förskollärarna är för få och ekonomin för snålt tilltagen. Medlen för små.
 
Utbudet av fritidsaktiviteter är begränsat och om du inte gillar jakt, skidåkning, fiske eller skoterkörning kan det kännas som du hamnat på en annan planet ibland. Naturen är obeskrivligt vacker, liksom lugnet och tystnaden. För att inte tala om människorna! Underbara, omtänksamma och varma. 
 
Att bo i Norrlands inland där polisen finns på plats när du behöver dem om du har tur, där ungarna kör egen skoter när de är åtta år, där jantelagen lever kvar och där man gör bäst i att tiga om vissa saker om man vill bli accepterad. Ett mynt har alltid två sidor och jag kan faktiskt ha full förståelse för att företag väljer andra platser att etablerare sig på än här, bland snö och granar och långa transportsträckor. Förlåt. 
 
Sverige är fantastiskt! 
 
 

Tiga är guld

Tror jag har skrivit om detta förr men det spelar ingen större roll. Jag vaknar minst två gånger per natt och blir liggandes vaken för att tänka. Jag har ett jobb jag verkligen gillar. Jag är duktig på att bygga förtroendefulla relationer med eleverna, som gör att de jobbar bra. Jag visar att jag ser dem och bryr mig om hur de mår. Ibland kan det räcka med en klapp på axeln eller ett vänligt ord för att de ska orka en stund till. 
 
Många av våra elever kommer från andra länder och flera av dem har aldrig tidigare gått i skolan. De har varit med om hemska saker som vi inget vet om, och det är fantastiskt att se deras pigga ögon och hunger efter kunskap. Vi skrattar mycket och i en sådan grupp får läraryrket en annan betydelse. 
Vi har elever som inte kan bo hemma av olika orsaker och tillbringar sin tid på HVB- hem. Vad dessa ungdomar har med sig vet vi inte heller men där handlar det mycket om att uppmuntra och motivation, för att de ska orka komma till skolan varje dag.
 
Vi har elever som ska vidare till gymnasiet och ut i livet. Som behöver de där betygen för att inte bli kvar. Som inte når målen, som inte orkar. Inte vill. Som gett upp.
 
Att vara lärare är speciellt. Det är roligt, utmanande, jobbigt, givande, och en dag på jobbet kan bjuda på allt från känslor av lycka till att helst vilja packa ihop sina saker och gå hem för att aldrig mer komma tillbaka. 
 
Jag har kommit till en punkt i livet när jag inte kan vara tyst längre när jag tycker att saker är fel. Att behöva tänka "antingen tar jag striden eller så gillar jag läget" är min verklighet. Jag har svårt att "gilla lägen" som känns fel, som ÄR fel. Ingen mår bra av det i längden.
 
TALA ÄR SILVER, TIGA ÄR GULD. Eller.........?
 
Ha en fin dag!
 
Visa fler inlägg