Tiga är guld

Tror jag har skrivit om detta förr men det spelar ingen större roll. Jag vaknar minst två gånger per natt och blir liggandes vaken för att tänka. Jag har ett jobb jag verkligen gillar. Jag är duktig på att bygga förtroendefulla relationer med eleverna, som gör att de jobbar bra. Jag visar att jag ser dem och bryr mig om hur de mår. Ibland kan det räcka med en klapp på axeln eller ett vänligt ord för att de ska orka en stund till. 
 
Många av våra elever kommer från andra länder och flera av dem har aldrig tidigare gått i skolan. De har varit med om hemska saker som vi inget vet om, och det är fantastiskt att se deras pigga ögon och hunger efter kunskap. Vi skrattar mycket och i en sådan grupp får läraryrket en annan betydelse. 
Vi har elever som inte kan bo hemma av olika orsaker och tillbringar sin tid på HVB- hem. Vad dessa ungdomar har med sig vet vi inte heller men där handlar det mycket om att uppmuntra och motivation, för att de ska orka komma till skolan varje dag.
 
Vi har elever som ska vidare till gymnasiet och ut i livet. Som behöver de där betygen för att inte bli kvar. Som inte når målen, som inte orkar. Inte vill. Som gett upp.
 
Att vara lärare är speciellt. Det är roligt, utmanande, jobbigt, givande, och en dag på jobbet kan bjuda på allt från känslor av lycka till att helst vilja packa ihop sina saker och gå hem för att aldrig mer komma tillbaka. 
 
Jag har kommit till en punkt i livet när jag inte kan vara tyst längre när jag tycker att saker är fel. Att behöva tänka "antingen tar jag striden eller så gillar jag läget" är min verklighet. Jag har svårt att "gilla lägen" som känns fel, som ÄR fel. Ingen mår bra av det i längden.
 
TALA ÄR SILVER, TIGA ÄR GULD. Eller.........?
 
Ha en fin dag!