Att lära andra

Det där med att vara lärare har jag tänkt mycket på. 
Vilket jäkla jobb det är! Världens bästa, och världens värsta. Jag menar, att undervisa och lära ut saker är hur kul som helst, att få vara med om att kunskaperna hos eleverna växer, se när de fattat. Vägen till kunskap är lång och krokig för vissa och rak och tämligen fri från hinder för andra. Och mitt i alla dessa korsningar som ska leda fram till samma mål står jag- Läraren!
 
Som ska kunna svara på alla frågor, som ska veta "allt", som ska komma ihåg att gå på morgonmötet, att det inte kan bli någon gymnastik i dag då hallen är bokad för teater, att hålla reda på om alla fått simundervisning och sedan ordna det. Att gå på arbetsplatsträffar och fylla i trivselenkäten för ny personal. Att föra in statistik över elevernas frånvaro och avbeställa dagens mat till eleven som är sjuk och att hämta matvagnen med mat till de som är friska.
 
Som fryser tårna av sig varje rast, som spenderas ute bland eleverna. Som får brygga sitt kaffe själv om hon vill ha något. Som bakar till fredagsfikat och grämer sig över att hon glömde glutenallergikerna, och de som inte tål laktos och därför inte kan äta av kakan. Som hon bakade natten innan.
 
Som önskar att dygnet hade fler timmar så att hon skulle hinna planera de där fantastiska genomgångarna i matte och göra planeringar som passar alla. Som alltid känner sig otillräcklig och tänker "det borde jag tänkt på". 
 
 

En fin helg

 
 
Fredagen kom och jag avslutade den med klipp och färg hos en frisör jag aldrig varit hos förut och jag blev så nöjd! Jag har rysligt mycket hår, vilket jag är glad för, men ibland kan det vara svårt att få till en bra frisyr. Det hade inte den här tjejen några problem med och dit kommer jag att gå fler gånger.
 
Väl hemma blev det god middag och tidigt i säng. Är det inte konstigt att man är så fantastiskt trött på fredagar??
 
Lördagen kom och i vanlig ordning vaknade vi tidigt, C och jag. Har börjat uppskatta våra tidiga morgnar med kaffe, en brasa och lugn och ro innan alla barnen vaknar. Och att kunna slumra till lite i soffan innan det är dags att starta dagen. Åkte till affären och köpte lite mat och godis till barnen som skulle vara med farmor medan C och jag åkte i väg till huvudstaden för att äta midag med hans chef och hans sambo. De hade bokat bord på en supermysig restaurang i bästa Moulin Rougestil med röda textilier och sammet tillsammans med kristallkronor och  mjuka mattor. Maten var underbar!! C åt råbiff till förrätt, en köttbit med hasselbackspotatis och bearnaisesås. Jag valde Carpaccio och laxkotlett. Jisses.....
 
Vid bordet snett bakom oss friade en kille till sin flickvän och så vitt vi kunde se så sa hon ja! Inget man får se särskilt ofta. Chefen visade sig vara en mycket trevlig person liksom sambon, lyssnade hänfört om alla resor hon gjort i sitt jobb och om det liv de lever i Stockholm. Tiden gick rasande fort och snart var det dags att ta tåget hem. Att bara ha fyrtio minuter till "storstan" känns nästan overkligt. Jag kan ju faktiskt ta med mig barnen själv och åka in om jag vill! 
 
Eftersom vi hade lite tid innan middagen gick vi omkring och tittade i affärer, skyltfönster och en julmarknad på Stortorget med sockervadd, polkagrisar och stickade vantar. Vi hann också med en kaffedrink på ett supermysigt ställe som värmde gott.
 
Att göra detta var bra för oss. Att slippa tänka på allt det praktiska hemma och bara vara vuxna och prata om vuxna saker. Det ska vi se till att göra oftare. 
 
Söndagen bjöd på snöstorm och vi behövde inte gå ut alls, vilket var skönt. Tände första ljuset och fikade lussebullar och pepparkakor medan julmusiken spelade i bakgrunden. Att bara vara hemma efter en sådan kväll var extra uppskattat. Nu har jag energi för att klara av nästa vecka med allt den har med sig!
 
 
 
 
Ta hand om varandra!

Livet alltså

Har funderat en hel del på om jag ska ha kvar min blogg eller inte och bestämde mig för att jag ju älskar att skriva så klart jag ska! Tänkte till och med uppdatera den oftare. 
 
Julen närmar sig med stormsteg och det är inte utan att jag längtar efter den! Särskilt efter att få vara ledig lite. Det ser jag fram emot. De senaste veckorna har varit ganska tröttande för själ och pskyke. Omställningen från vårt gamla liv till det nya kom ifatt oss och kanske insåg vi att antingen kämpar vi eller så ger vi upp. Vi valde det sista alternativet och lugnet har lagt sig nu. Att ha ett barn med speciella behov har visat sig svårare än jag kunde tro. Skolan är ingen hit för Axel och jag vet varken ut eller in längre. Kraven i år sju är höga och tempot sjukt högt. Har man problem med att minnas saker, kunna sortera information och ta eget ansvar för uppgifter är det nästan en omöjlig uppgift att klara av högstadiet. Har själv sett det så många gånger och det är än mer frustrerande när det gäller ens eget barn.
 
Räddningen är Maja. En helt underbar tjej som jobbar som assistent med Axel. Hennes engagemang och omtanke går ut över det vanliga och utan henne hade detta aldrig gått. Hon peppar och tröstar och pushar, frågar mig om råd och läser på om hans diagnoser för att förstå hur hon ska göra. Tack gode Gud för att hon finns. Men det återstår att se hur allting löser sig med hans skolgång. Det känns ensamt och motigt och alldeles hopplöst ibland.
 
Energin är liksom slut men man kan ju inte lägga sig ned och ge upp....
Försöker hitta saker att vara glad och tacksam för, och egentligen är det inte särskilt svårt om man bara lyfter blicken lite. Bara en sån sak som att veta att det blir adventsfika på jobbet i dag och att jag har en tid för klipp och färg i eftermiddag. Det är fredag och i morgon åker vi till Stockholm, bara C och jag, för middag på restaurang och välbehövlig tid tillsammans. 
 
 
Ha en fin fredag!
 
Visa fler inlägg