Att lära andra
Det där med att vara lärare har jag tänkt mycket på.
Vilket jäkla jobb det är! Världens bästa, och världens värsta. Jag menar, att undervisa och lära ut saker är hur kul som helst, att få vara med om att kunskaperna hos eleverna växer, se när de fattat. Vägen till kunskap är lång och krokig för vissa och rak och tämligen fri från hinder för andra. Och mitt i alla dessa korsningar som ska leda fram till samma mål står jag- Läraren!
Som ska kunna svara på alla frågor, som ska veta "allt", som ska komma ihåg att gå på morgonmötet, att det inte kan bli någon gymnastik i dag då hallen är bokad för teater, att hålla reda på om alla fått simundervisning och sedan ordna det. Att gå på arbetsplatsträffar och fylla i trivselenkäten för ny personal. Att föra in statistik över elevernas frånvaro och avbeställa dagens mat till eleven som är sjuk och att hämta matvagnen med mat till de som är friska.
Som fryser tårna av sig varje rast, som spenderas ute bland eleverna. Som får brygga sitt kaffe själv om hon vill ha något. Som bakar till fredagsfikat och grämer sig över att hon glömde glutenallergikerna, och de som inte tål laktos och därför inte kan äta av kakan. Som hon bakade natten innan.
Som önskar att dygnet hade fler timmar så att hon skulle hinna planera de där fantastiska genomgångarna i matte och göra planeringar som passar alla. Som alltid känner sig otillräcklig och tänker "det borde jag tänkt på".
