Ruthiga dagar.se

Mitt förra inlägg om LSS fick många läsare och många kommenterade och tyckte till. Bra, för det var precis det jag ville. Att veta hur det är att leva med ett barn med speciella behov är inget alla vet, och inget jag begär heller. Alla barn är olika och alla behöver olika saker för att fungera och må bra i vardagen.

 

Jag har själv ett barn med ADD och autism. Innan vi flyttade ville skolan att han skulle gå i särskola, eftersom han inte hängde med som de andra och hade svårt för vissa saker. En psykolog gjorde några tester i maj där hon kom fram till att en placering där skulle passa honom. Som förälder vill man bara att barnen ska må bra och klara skolan trots sina begränsningar, och vad säger man när de som ska kunna sådana saker säger att det blir bäst? Vem är jag att säga emot......

 

För att skrivas in i särskolan ställs höga krav. En social utredning gjordes av skolans kurator, en pedagogisk av lärarna, och en läkare måste uttala sig förutom psykologen. A har haft egen assistent som hjälpt honom, lärare som anpassat material och gjort sitt bästa för att han ska må bra och klara målen som alla andra. De har varit fantastiska! Så började höstterminen och vi fick veta att assistenten fått annat jobb. Nu skulle A klara sig själv helt plötsligt. Som om hans diagnos inte fanns kvar och han fungerade som alla andra. Då hade vi redan bestämt oss för att flytta, något som vi legat lågt med att berätta för alla då det var lite oklart runt barnen. 

 

Jag brydde mig inte om att strida och tänkte att det blir bra med en flytt. I en större stad kan han få hjälp av människor med utbildning och kunskap om dessa barn, så med stor tillförsikt sökte jag plats på olika skolor bara för att mötas av dåliga besked. A hör inte alls hemma i särskolan!! Han har betyg i alla ämnen utom två, och ett B i engelska. Det har man inte om man har en utvecklingsstörning, menar psykologen här i Uppsala som läst igenom alla Utredningar som gjorts. 

 

Jag hoppades att A skulle hamna i en liten undervisningsgrupp med bra resurser och få känna att han klarar saker han inte klarat förut. I Uppsala har de sådana grupper på vissa skolor, men det visade sig att alla är fulla. Allt detta strulande har lett till att A missat tre veckor av skolan och istället fått sitta hemma själv på dagarna. Katastrof, jag vet. Nu återstår en skola i närheten som bara får lösa detta då vi har skolplikt och han är en elev som har rätt till särskilda anpassningar, något som blir rektorns uppgift att ordna. 

 

Detta var naturligtvis inget jag ville skulle hända och inte kunde drömma om! Hade jag vetat kanske det varit bättre för honom att stanna kvar tills allt ordnat sig, men jag är långt ifrån säker. Nu vet jag bara att han ska börja skolan! Sedan tar vi det därifrån.

 

LSS var det ja, min A är också inskriven i den delen av omsorgen precis som min systers A. 

Ni kanske minns att man i kommunen tycker att han ska söka hemtjänst och underhållsstöd?! Det tycker man fortfarande och inget har ändrats. Handläggaren anser att han handlat rätt och för att A ska kunna gå i skolan och göra sin praktik tar föräldrarna av sina egna timmar och ger till assistenten. Om han kan flytta hemifrån är långt ifrån säkert, rättskvarnarna mal sakta, att överklaga beslutet tar veckor och under tiden går familjen på knäna. 

 

I mitt förra inlägg kan man tycka att jag gjorde fel som lade skulden på en person och inte på systemet. Jag står för att jag tycker att personen agerat fel som lät det gå så lång tid, inte satte sig in i problemen som finns och valde att meddela beslutet i ett rekommenderat brev. Utan att förklara varför han fick avslag. Kanske är det för att A kan äta själv och klä på sig själv? Det tycks vara ett av kraven för att få personlig assistans. Visst, han äter själv men för att kunna äta måste det finnas mat att äta, vem ska hjälpa honom tillaga den? När han badat och duschat får han hjälp med att torka sig och klä på sig för att inte bli för trött. Att lyfta armar är påfrestande för hjärtat. 

 

När han städar sitt rum gör han det i omgångar, för det är tröttande. I sommar samlade han vätska i kroppen och benen svällde så han inte kunde ha sina skor. Ingen vet varför men det var inte bra, kanske ett tecken på att hjärtat jobbar för hårt. 

 

Så- visst f-n är det fel på systemet som låter detta hända! Men när man jobbar med människor får man inte glömma att man har ett ansvar. Ett ansvar att respektera individen och kunna agera på ett sätt som inte krossar familjer, tar ifrån en ung kille hoppet och inte kan erkänna när det blev fel. Jag menade aldrig att alla i min hemkommun är idioter, som någon menade i en kommentar! Tvärtom så har jag jobbat med några av de finaste och fått bästa hjälpen och bemötandet av många. 

 

Fortsättning följer.

Ta hand om varandra!