Dags igen då!

Allvarligt talat. Hur illa kan man göra människor? Nu har samma kille som för några månader sedan fick sina timmar för assistans godkända, blivit av med tjugotvå av dem!!

Av en handläggare som återigen inte träffat familjen, inte brytt sig om att ta reda på hur saker verkligen är. 

I år har familjen förberett honom för att en dag kunna leva ett eget liv. Kunna klara sig själv som andra ungdomar gör. Även om det inte helt kan bli som alla andra har det. För A behöver mer hjälp än andra. För de andra har ett helt hjärta. De behöver inte äta mediciner varje dag. De har inte Pacemaker och de behöver inte kämpa lika hårt som A gör. 

Efter jul kunde han äntligen flytta hemifrån och trivs jätte bra i sin lilla lägenhet. Han äter middag hemma hos sina föräldrar varje dag för varken ork eller tid finns för dem att vara hos honom mer än vad de redan är. Ska föräldrar behöva ta hand om sina vuxna barn? Är det ens värdigt? 

Att ta bort så många timmar av berättigad assistans kan innebära att A måste flytta hem igen och ge upp sin nyvunna självständighet. Lägligt nog slutar handläggaren på sin tjänst och går vidare i livet. Vet han ens att han lämnar efter sig en trasig familj? En familj som kämpat så länge. Jag hoppas att någon med lite självkänsla i kroppen som sitter i beslutande positioner i det lilla kungariket Sorsele tar sitt ansvar och förklarar hur det kan få vara så här. 



Här och där

Jag är uppvuxen på en liten ort där alla känner alla. Eller vet vilka alla är åtminstone. På den orten går livet sin gilla gång. Vintern är lång, kall och mörk. Sommaren är ljus och vacker, men kort. Hösten fyller en viktig funktion med älgjakt där frysen ska fyllas med kött som ska räcka hela året. Naturen är fantastisk och inbjuder till både skoterkörning, skidåkning och fiske. Paradiset för många.
 
Råkar du ha barn finns det en skola att välja på, om du råkar gå i högstadiet och om du inte vill att de ska gå i en byskola utanför tätorten. Till närmsta sjukhus är det långt och ibland kan det handla om liv och död innan du får rätta vården. Arbetslösheten är bland den lägsta i landet och antalet poliser är fantastiskt även om de har ett stort område att täcka. Huspriserna ska vi inte tala om, för de är så låga att det inte ens är svårt att pruta om man vill. 
 
Att bo på en liten ort sägs vara tryggt och bra. Särskilt om man är barn. Det kan det nog vara om man råkar gilla att spela fotboll, innebandy eller att åka skidor. Om man inte har en diagnos som gör det svårt att klara skolgången. Om du inte har föräldrar som " ju alla vet hur de är". Om du inte är en strulig tonåring som tappat mål och riktning i livet och det enda han behöver är att någon bryr sig och hjälper till. Någon som ser honom för den han är. Någon som inte ringer polisen, inte anmäler till sociala, inte tar avstånd. Inte dömer. Någon som inte "glömmer" att ge skjuts hem från skidbacken som ligger en bra bit utanför orten. 
 
När jag var sexton lämnade jag denna ort för att bo på andra ställen och sedan flytta tillbaka när min äldsta mist sin pappa och jag behövde stöd av familjen. Det tog sju år innan han blev accepterad och fick vänner i skolan. 
 
I augusti förra året valde jag att lämna de i familjen som finns kvar för att bygga upp ett liv i en större stad. Bland det värsta jag gjort. Någonsin. Lämna människor jag älskar och huset som jag älskat att bo i. För att vända blad och gå vidare. 
 
Nu har min dotter en helt nybyggd förskola att gå till med helt nya böcker, leksaker, möbler och så många kompisar i samma ålder att leka med. Min ena son går i en skola där all personal får egna jackor med skolans namn på och dit många utbildade pedagoger söker sig. Den andra går i högstadiet på en "mångkulturell skola" som sett till att han fått en egen assistent, anpassad studiegång och en psykolog som handleder assistenten hela tiden. Så att hon ska orka med sitt jobb och kunna göra sitt bästa. En skola med många utmaningar som ändå lyckats med att skapa förutsättningar för honom att lyckas. 
 
Jag jobbar nu på en skola där rektorerna kramar om en efter jullovet och frågar om allt är bra. Som sätter in resurser som går utanför budget för att elever och personal ska må bättre. Som säger " vi är så glada att ha dig här Carola". Som höjer lönen till en nivå som gör ens arbete än mer motiverande.
 
Jag är fullt medveten om att där jag nu bor är det så många fler invånare som bidrar med skattepengar än på min barndoms ort och att det självklart påverkar allt. Men jag kan tycka att det är värt att reflektera över. Jag säger inte att något är bättre eller sämre. Jag säger att det är olika. På gott och ont.
 
Over and out.
 
 
 
 
 
 
 
 

Julveckan

Så. Måndag morgon, den sista innan julafton. Tankarna är många efter denna helg. 
Barnen har fått se sin mamma riktigt ledsen. De har frågat och jag har förklarat så gott jag kunnat, de har klappat och kramat och sagt så kloka saker. Att vara mamma är ett heltidsjobb som aldrig tar slut, man sliter sitt hår åt deras bråk med varandra, deras ovilja att gå till skolan vissa dagar, deras brist på initiativförmåga och hellre sitter vid datorn än leker. 
 
Man oroar sig sjuk för den mellersta som behöver all hjälp i världen för att klara av skolan. Man sitter i möten med rektor, assistent och mentor och får lyssna på allt som inte fungerar. Och man undrar vad man kan göra för att underlätta för de som ska vara nära honom varje dag. Fast det egentligen inte är mitt jobb tar jag på mig att fixa bildschema, appar och tipsa om hjälpmedel man kan använda för att dagarna ska vara tydliga. Jag gläds åt att han också klarar mycket och att han VILL gå till skolan. 
 
Den glädjen som barnen ger är värd all oro och frustration. De är fantastiska på att ta hand om varandra och deras skratt är det bästa ljud som finns. I går åkte vi i väg till Sigtuna för att besöka en julmarknad. På vägen dit tittade vi de gamla ekarna och svängde av för att titta på två slott/ herrgårdar. Solen sken och vi köpte godis och åt varmkorv. Vilken perfekt söndag.
 
Julen närmar sig och det här året är fokus på att vara tillsammans. Jag har varken tid eller ork till en massa bak och fix. Jag vill njuta av att vara ledig och bara ta dagarna som de kommer. Julaftonen firas i Stockholm med ett besök på Skansen där vi ska se när sälarna får julsill och titta på allt fint som kunde finnas på julen för länge sedan. Vi ska äta mat på restaurang, titta på Kalle och öppna paket i hotellsviten vi bokat en natt. Vi ska göra något helt annat än att sitta hemma själva och äta en massa mat vi egentligen inte ens vill ha. Det ska bli helt underbart.
 
Nu ska jag i väg till jobbet. Ha en fin dag!
 
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg