Tre år

Jag var fyrtioett år och trodde jag hade fått de barn jag skulle ha. Då träffar jag C som inte hade ett enda, så det var självklart att vi skulle ha ett eget litet knyte. Sagt och gjort- jag blev gravid och lyckan var stor! 
Den sommaren mådde jag inte så bra och ville mest vila, skyllde på graviditeten. Vi skulle gifta oss i september och planerade mat, bjöd in gäster, dekorerade, bakade och jag mådde lite bättre den där dagen.......
 
Kanske kände jag på mig att allt inte stod rätt till ändå men vad säger man när läkaren påstår att jag har UVI och skickar hem mig för att vila och äta Alvedon. Vi bad att få åka till Lycksele för att bli kollade men det skulle inte bli nödvändigt. 
 
Första gästen från Stockholm anlände och jag planerade allt praktiskt med de som skulle hjälpa till vid serveringen när smärtan i magen blev näst intill outhärdlig. I bilen på väg hem brast något inom mig och på gården när jag klev ur såg jag fläcken av blod på sätet. Jag skrek till C som kom rusande och jag ringde min syster. Sedan gick allt fort. Jag har aldrig förut sett så mycket blod och jag var så rädd. Ambulansen kom och jag fick åka sju mil utan smärtstillande medan livet i min mage rann ur mig. Efter vidare transport i ambulanshelikopter till Umeå konstaterades att barnet dött flera veckor tidigare.
 
Det var en pojke som fick namnet Frank. 
 
Trasiga åkte vi hem och försökte läka. Vi bestämde oss för att genomföra bröllopet vi fått ställa in och det var det bästa vi kunde göra. Vi hade en underbar fest med fina vänner och livet kunde fortsätta. Snart var jag gravid igen och efter nio oroliga månader kom Ruth till oss med en väldig fart!! Eftersom jag hade små blödningar lades jag in på Universitetsjukhuset i Umeå och då allt verkade lugnt tänkte de skicka hem oss- vilket jag i dag är glad att vi inte gick med på. Vid tio på kvällen den fjärde juni fick jag en stor blödning, läkaren tryckte på en larmknapp och på bara några minuter låg jag på operationsbordet redo att sövas och Ruth plockas ut. Det kallas visst katastrofsnitt. 
 
Fyra timmar senare vaknade jag upp och fick veta att vi fått en frisk och fin flicka! Vilken lycka.
Nu är hon tre år och sprider sådan glädje omkring sig. 
Jag är så tacksam för att hon kom just till oss. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vår prinsessa. Ses i morgon då firandet fortsätter!
0 kommentarer publicerat i
Taggar: Känslor, Livet