En dag på jobbet

Måndag morgon. Minus tjugo grader och ingen bil hemma. Tar med mig barnen och går till skolan där barnen går och jag jobbar på dagarna. Har första lektionen som är engelska med några morgontrötta elever innan jag går vidare till nästa. Hinner vara med på ett möte med Habiliteringen en liten stund för att sedan försöka motivera några killar till att översätta Martin Luther Kings berömda tal, från svenska till engelska. Det går väl så där.
 
Dags för lunch. Hinner precis äta upp innan en elev kommer in i lunchrummet och berättar om en trasig pingisboll. Jag går ned i korridoren, reder ut bollincidenten och är på väg tillbaka till kaffet jag inte druckit ännu. Hör några elever säga "skolan är ju hotad så vi måste ju åka hem" men tänker inte mer på det innan det är dags för att sära på två elever som inte verkar komma särskilt bra överens. Väl tillbaka på väg in till det nu kalla kaffet säger en kollega att det förekommer hot mot skolan och vi måste utrymma! 
 
En sväng till i korridoren för att säga till alla att ta på sina kläder och gå ut, innan jag själv tar på mössa och jacka för att följa efter. 
 
En känsla av overklighet slår mig när vi står ute på den kalla skolgården och jag inser att mina två barn är bland de elever som hotas. Vinkar till den ena och säger att det är okej att han följer med en kompis hem. Den andra kramar mig länge och vill inte alls gå hem. 
Många av de mindre barnen gråter när vi samlats i skolans matsal, som ligger i en annan byggnad. De vuxna kramar och tröstar och ringer föräldrar. Som hämtar sina barn. 
 
Tillsammans med mina kollegor åker jag buss till byns biograf där vi får mer information från rektor. Kaffe kokas och popcorn görs. Alla pratar lågmält med varandra, ibland skrattar vi. Alla barn och ungdomar är hemma eller i tryggt förvar. Inget farligt har hänt. Vi kan förmodligen andas ut. Åka hem snart.
 
Så kommer samtalet från det dagis min treåring går på- en av personalen säger att de kommer att utrymma lokalerna på grund av det hot som förts fram tidigare, barnen bussas till biografen där jag befinner mig. Att veta hur man ska reagera när ens minsta dotters trygghet rubbas på ett sådant sätt går inte. Mina händer skakar och jag möter bussen när hon glatt hoppar av och springer emot mig. Vi äter popcorn och hon undrar när filmen ska börja. Nu är alla mina barn säkra och jag andas ut. 
 
Snart kan vi alla åka hem och vid middagen pratar vi om allt som hänt. Alla är rörande överens om att det inte var det minsta roligt. 
 
För mig blev det här ännu en Reality check. Skolan är en bild av samhället, inte en isolerad ö. Ungdomar påverkas av allt som händer där ute i den verkliga världen, och tar självklart med sig mycket av det till skolan. Alla har mobiler, IPads, datorer. De flesta använder sig av Snapchat, Facebook, Instagram och I dag fick jag lära mig att det finns en app som kallas Jodel. 
 
Här är det fritt fram att skriva saker helt anonymt. Man kan välja att lajka ett inlägg eller inte. Om ett inlägg får mer än fem "tummen ned" tas det bort. Om det får många likes resulterar det i "Karma" för den som skrivit inlägget. Att varna personer för att gå till skolan för att något hemskt ska hända där kan förhoppningsvis inte ge någon god karma?! 
 
Internet är bra på många sätt och jag skulle själv inte vilja vara utan. Använt på rätt sätt är det fantastiskt.
 
 
 
Att skriva kränkande kommentarer, att filma andra i smyg, att fota andra utan att fråga om det är okej, och sedan lägga ut de så att andra kan se. Att behöva lämna både uteskor och nycklar hem, bilnycklar och personliga saker på sitt rum för att man inte hann få med sig dom är inte schysst!
Att som lärare få ringa hem till tjugo elever och berätta att de måste åka ifrån sina jobb för att hämta sina barn, för att vi inte längre kan lova att de är trygga hos oss. Att många av de små barnen är rädda och gråter. 
 
Några tyckte däremot det var rätt schysst att slippa den där mattelektionen, eller det där provet de skulle haft i eftermiddag. De slapp skolan en stund. Som lärare tänkte jag på den där värdefulla tiden i klassrummet som vi nu förlorade. Det var ju saker vi skulle göra, saker vi skulle hinna.
 
Nu är det kväll och vi vet att det blir skoldag som vanligt i morgon. I tidningarna nämns allt som "ett bus". Som om det var någon som pallat äpplen, busringt en arg gubbe eller ringt på dörren och sedan sprungit därifrån. Vem som än gjort det här kanske inte visste bättre, tänkte sig inte för eller rycktes med av andras idéer. Vem som än gjort det och varför så hoppas jag att Det får konsekvenser. Att vi visar att det inte var okej det som hände i dag.
 
Vi ses i morgon!