Ruthiga dagar.se

Jag jobbar som lärare och har så gjort i närmare tio år. Jag har provat på allt från mellanstadieåldern till förberdelseklasser till SFI till liten undervisningsgrupp för elever med speciella behov.

 

Det sägs att "barnen är det viktigaste vi har" och att de är vår framtid. Rent teoretiskt är det så, visst. Vi blir alla äldre och någon måste ta vid där vi slutar. Skolan ska vara till för alla och lärarna ska anpassa undervisningen till allas nivå, så att alla uppnår samma mål. Vi ska se till så att ingen blir mobbad, eller mobbar någon. Att alla har något att göra på rasterna, gärna genom att se till så att det finns en lek ledd av en vuxen, som alla kan vara med på. Rastvakter ska vi också vara, tillgängliga för alla elever som kan behöva hjälp med allt från knytning av skosnören till att reda ut konflikter i fotbollsmatchen. 

 

Att vara lärare innebär att dina raster ständigt avbryts av elever som slagit sig, inte får vara med de andra, måste låna din nyckel för att hämta något i klassrummet eller vägrar vara ute med de andra för att de fryser. 

 

Ibland bryts söndagsfriden hemma av ett sms från en förälder som vill framföra hur de tycker att morgondagen ska formas för att just deras barn ska må bra, vad man bör tänka på och hur man bör agera i alla tänkbara situationer som kan uppstå. 

 

Och så var det det här med Luciafirandet. Att lägga ned timmar på att träna in julsånger, hålla reda på vem som gör vad och när och spela gitarr till skönsången. Eller piano. Eller varför inte klä ut sig till tomtegumma och sitta på en pall och sticka en tröja, för stämningens skull. Och hur gör vi nu med peppakrkaksgubbarna?! Ska de få vara med eller inte.

 

För att inte tala om pysseldagen!! Då det ska köpas in papper, lim, flörtkulor, crepepapper och glitter, för att de små juvelerna ska få knåpa ihop en tomte eller en smällkaramell att ta hem och visa upp, kanske hänga i julgranen. 

 

Ja jisses. När jag var liten lekte vi helt själva på rasterna. Vi hoppade hopprep eller twist, eller bytte bokmärken eller jagade pojkarna. Vi gjorde så gott vi kunde och fröken var Klippan i klassrummet, den stora tryggheten och den självklara auktoriteten. Mamma kom en gång per termin, eller var det läsår, för ett kvartssamtal där rapport om hur det gick i skolan avlades, och det tog just en kvart, varken mer eller mindre. Att mamma skulle höra av sig till fröken var knappast troligt och jag tror inte att föräldrarna var oroliga för att lärarna inte gjorde vad de skulle, men jag kan ha fel.

 

Jag menar att lärarna är hjältar! 

 

Deras superkrafter är omtänksamhet, lyhördhet, flexibilitet, nyfikenhet, engagemang och en stark vilja. Inga dåliga egenskaper om du frågar mig. 

 

Barnen är vår framtid och de är viktiga. Tiderna förändras och att allt var bättre förr tror jag inte. Jag är däremot övertygad om att lärarna behöver höra att det de gör är bra ibland. Av föräldrar och beslutsfattare. Utbildning måste få kosta och alla resurser i skolan är viktiga. 

 

Over and out.