Mammor!
Sitter här och funderar...
Jag är mamma till tre pojkar och en flicka. Den äldsta är 21 år och ibland när jag tittar på honom kan jag knappt tro att det är möjligt- jag klarade det! Vi två har gjort en resa utan dess like. När han här om dagen sa "om du skulle dö mamma vet jag inte vad jag skulle göra" Det får mig att tro att jag är ganska viktig för honom, och det gör mig självklart glad och stolt. Som mamma till en pojke som precis börjat sitt vuxna liv med flickvän och jobb och allt vad det innebär är som att balansera på lina! Jag vill alltid finnas där och jag kan alltid komma med råd men ibland får jag bita mig i tungan för att inte säga för mycket. När jag dessutom älskar flickvännen nästan lika mycket är det ännu svårare att när de tar "fel" beslut eller blir ovänner att vara den där mamman som alltid står på sonens sida.
"There is no way to be a perfect mother but a million ways to be a good one"
Den perfekta mamman kan ingen bli. Men man kan göra sitt bästa för att bli en bra mamma.....
Tanken på att jag ska gå igenom tre tonår till, tre skolgångsår till, tre "tänk om de får fel kompisar" år till svindlar!
"En mamma tvingas ofta betrakta sina barn från ett säkert avstånd, när hon hellre skulle sätta händerna för ögonen och hoppas på det bästa".
"En mor sätter inte sig själv framför andra".
All dessa citat, så bra, så sanna och så talande! Låter dom tala för sig själv. Ha det bra där ute!