Den bästa!

För fyra år sedan hade jag gett upp alla planer på att hitta någon att leva med men tänkte ändå ge det där med nätet en chans, kanske ändå.....?
Fastnade för en bild på en kille i snickarbyxor och hängslen och de snällaste ögonen. För att göra en lång historia kort så flyttade denna kille 85 mil för att leva med oss och det är jag så tacksam för. Har aldrig vetat hur jag ska återgälda allt han gör för oss och att blogga om kärleken är inget jag gör särskilt ofta då jag tycker det är ganska privat, men nu kan jag inte låta bli!
 
Att inte dela vardagen är jobbigt och vi missar så mycket när han jobbar borta i veckorna. Den dagen vi får äta middag ihop, skratta, bråka, bli sams, sova bredvid varandra igen längtar vi mycket efter. Allt det där hör ju till och det ska vi hinna med de få dagar han är hemma. Han är min bästa vän, den bästa pappan och den jag kan prata med om allt. Är så tacksam för att just våra vägar möttes!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En resa

Livet är bra spännande!
Mer för vissa och mindre för andra. Jag har frågat mig själv tusentals gånger varför allt måste hända just mig medan en god vän till mig alltid häpnar över allt som pågår i mitt liv, för i hennes händer ingenting!!
Frågan är ju om man ska vara tacksam över att allt bara flyter på lika säkert lugnt och stilla som Vindelälven eller att det ofta stormar och virvlar som i vilket hav som helst? Jag vet inte.
 
Antar att allt handlar om balans. Lite av varje vore ju perfekt kan jag tycka. Att starta företag har varit en resa lik ingen annan och om det kommer jag att skriva metervis en dag! Herre Jesus så många farthinder, stormar, nedfallna träd, översvämningar och bränder vi gått igenom och överlevt.........
Det sägs att "det som inte dödar härdar" så vi får hålla fast vid det.Det har blivit så att vi bara skrattar när det kommer ett nytt problem och tänker att "vi löser det" så någon mening med allt finns det väl....?
 
Som Hampus säger: "Nån gång kan det väl bara få vara roligt"!? 
 
Det borde få vara lika lätt och självklart som i Björn Rosenströms lilla sång:
 
"En gång om dagen får jag ont i magen, då tänker jag på dig så går min magvärk över.
En gång på tusen får du ont i musen då kommer jag tll dig så går din musvärk över för jag vet vad du behöver,
Då hjälper jag dig snällt för jag vet vad du behöver:
En bok, en filt och och en kopp choklad".
 
Hur svårt kan det va!?
 
 
 

Inflammerat

Så var det visst sista avsnittet av "Allsång på Skansen" på tv. Nätterna är mörka igen luften börjar kännas kall. Kan det verkligen vara så att den här sommaren går mot sitt slut.....? Verkar inte bättre.
 
Har varit en sjuk vecka på många sätt. Ruth fick ögoninflammation i båda ögonen som hon snart förde vidare till mig, och plussade på med öroninflammation, feber och halsont som inte var av denna världen. Gjorde ett besök på sjukstugan i dag och tog prover som helt väntat visade ett det "bara" är en förkylning. Hem igen och äta Alvedon och Ipren, använda nässpray och ta det lugnt. Passade finfint när man efter ett års barnledighet skulle börja jobba.
 
Jobba, ja. Efter ett års kämpande- (mest i uppförsbacke!) är det faktiskt klart. I morgon skolas första barnet in på Mumindalen! Det är knappt så man fattar det, och det ska bli så härligt att sätta igång med allt som ska göras och skapa rutiner. För att inte tala om alla barn vi ska lära känna :-) 
Att få jobba åt sig själv blir något nytt, och att "bara" ha en kollega, att ta alla beslut tillsammans och ro iland det här är stort. 
 
Stort är mysteriet med det drama som utspelat sig sedan december också. Jag ska fortsätta vara noga med att inte lämna ut någon i mina blogginlägg, men nog känns det frestande ibland när man är som mest förbannad över att bli ignorerad och utestängd. Att inte bli hälsad på av personer som funnits i ens liv i tjugo år eller så gör ont. Att inte få en förklaring eller ge sin version av saker som hänt är frustrerande. Jag försöker att inte tänka på det men det finns där varje dag. Så mycket prestige tycks ligga i detta och efter alla försök är det väl bara att ge upp. Hur sorgligt det än känns. 
 
Att någon visar vad jag skriver för andra och drar egna slutsatser är också sorgligt. Om du visar detta för den som betytt mest för mig i hela mitt liv så hoppas jag att du kan ta på dig ditt ansvar också. Att vända det jag skriver emot mig är för mig ofattbart, varför vill du mig så illa? Jag måste gjort något oförlåtligt. 
 
Jag får inga svar i kväll heller så nu hoppar jag i säng medan halsen värker och örat känns fullt av vatten. 
Sov gott!
Visa fler inlägg