Då och nu

Hade ett intressant samtal med min svärmor och syster i går och vi konstaterade att tiderna förändrats mer än man kan förstå!
 
Svärmor berättade om bad i kall bassäng, tvagning i zinkbaljor med rotborstar och hur kall man blev när man skulle gå hem från badhuset med det blöta håret under mössan.
Syrran, som fick bada varmt en gång i veckan tillsammans med lillasyster och hur vår mamma då gjorde sig fin i håret med rullar i hårdplast.
 
Jag, som föddes 12 år senare än syrran fick uppleva varmt vatten i kranen, hårtork och varmt bad i simhallen!
 
Något annat jag växte upp med var barnomsorg som för mina systrar bestod av barnflickor ibland men mest fick de klara sig själva. De hade ju varandra. Jag fick vara hemma hos en dagmamma och mamma kunde lugnt sova efter nattens arbetspass. Mina minnen därifrån är fina och jag kände mig trygg. Då fanns inte en tanke på att vi skulle förberedas för någon skolgång! Vi lekte nog mest och fick vara barn.
 
Jag älskade skolan från första stund! Fröken, klassrummet, bokstäverna.....
I dag ser kraven helt annorlunda ut i förskolor och grundskolor. Att vara dagmamma nu är också en helt annan sak, och jag lovar att man hos oss får lära sig annat än att åka bobb, baka en kaka eller diska! 
Hos oss sjunger man samma sånger som på förskolan, man lär sig att sitta med på morgonsamlingen och vi har samma läroplan som förskolan. Jag lovar- hos oss får barnen samma goda förutsättningar att klara sig i livet som andra. För vi älskar det vi gör, vi ser barnen och ger dem det vi ser att de behöver. 
 
Så, var det bättre förr? Annorlunda i alla fall.

Osäkert

Att vänner är viktiga är något man snabbt lär sig förstå. Redan när man är en fem- sex år kan man få börja kämpa för att passa in och få vara med. Att inte få vara med och inte höra till gör ont, hur liten man än är.
Jag är i dag glad för att jag hade mina bästa vänner från första klass till sista. Utan dem vet jag inte vad jag hade gjort. Förmodligen hade jag blivit en av dem som gått tyst och osynligt förbi på skolgården för att inte bli upptäckt.
De barnen finns det gott om och hur väl än lärare och personal vill på en skola är det omöjligt att upptäcka alla kränkningar som faktiskt förekommer dagligen, i klassrum och på skolgårdar.
 
Att höra till och bli accepterad fortsätter vara viktigt även när vi blivit vuxna och vissa gör allt för att passa in. Jag vet inte själv om jag är en av dem, men jag vill inbilla mig att jag är stark och kan tycka att jag duger som jag är....
Ibland får självförtroendet törnar och man får sig en funderare på var man egentligen hör hemma?
 
Att inte veta var man har varandra är en skrämmande känsla. När någon ler och önskar lycka till och "å, så roligt" för att sedan säga något helt annat till andra, gör mig ledsen. På riktigt. Just nu vet jag varken ut eller in eller vad andra EGENTLIGEN tycker. Skitjobbigt!

Irriterande!?

Alltså allvarligt talat- kan folk inte bara vara glada, nöjda och tacksamma?!
Måste man fråga om höjd, bredd, längd, djup och ursprung om allt man vill sälja på Köp och sälj?!
Måste folk fråga om saker de vet att man inte kan eller får svara på?!
Måste alla vara så hurtiga och promenera, fasta, sluta röka och äta vitaminer?!
MÅSTE allt som är gott vara onyttigt, fettbildande, farligt?!
 
 
Jag bara undrar.
Ta mina undringar med en nypa salt- förmodligen är det bara en släng av avundsjuka och eget allmäntillstånd :-)
Visa fler inlägg