En dag på jobbet

Måndag morgon. Minus tjugo grader och ingen bil hemma. Tar med mig barnen och går till skolan där barnen går och jag jobbar på dagarna. Har första lektionen som är engelska med några morgontrötta elever innan jag går vidare till nästa. Hinner vara med på ett möte med Habiliteringen en liten stund för att sedan försöka motivera några killar till att översätta Martin Luther Kings berömda tal, från svenska till engelska. Det går väl så där.
 
Dags för lunch. Hinner precis äta upp innan en elev kommer in i lunchrummet och berättar om en trasig pingisboll. Jag går ned i korridoren, reder ut bollincidenten och är på väg tillbaka till kaffet jag inte druckit ännu. Hör några elever säga "skolan är ju hotad så vi måste ju åka hem" men tänker inte mer på det innan det är dags för att sära på två elever som inte verkar komma särskilt bra överens. Väl tillbaka på väg in till det nu kalla kaffet säger en kollega att det förekommer hot mot skolan och vi måste utrymma! 
 
En sväng till i korridoren för att säga till alla att ta på sina kläder och gå ut, innan jag själv tar på mössa och jacka för att följa efter. 
 
En känsla av overklighet slår mig när vi står ute på den kalla skolgården och jag inser att mina två barn är bland de elever som hotas. Vinkar till den ena och säger att det är okej att han följer med en kompis hem. Den andra kramar mig länge och vill inte alls gå hem. 
Många av de mindre barnen gråter när vi samlats i skolans matsal, som ligger i en annan byggnad. De vuxna kramar och tröstar och ringer föräldrar. Som hämtar sina barn. 
 
Tillsammans med mina kollegor åker jag buss till byns biograf där vi får mer information från rektor. Kaffe kokas och popcorn görs. Alla pratar lågmält med varandra, ibland skrattar vi. Alla barn och ungdomar är hemma eller i tryggt förvar. Inget farligt har hänt. Vi kan förmodligen andas ut. Åka hem snart.
 
Så kommer samtalet från det dagis min treåring går på- en av personalen säger att de kommer att utrymma lokalerna på grund av det hot som förts fram tidigare, barnen bussas till biografen där jag befinner mig. Att veta hur man ska reagera när ens minsta dotters trygghet rubbas på ett sådant sätt går inte. Mina händer skakar och jag möter bussen när hon glatt hoppar av och springer emot mig. Vi äter popcorn och hon undrar när filmen ska börja. Nu är alla mina barn säkra och jag andas ut. 
 
Snart kan vi alla åka hem och vid middagen pratar vi om allt som hänt. Alla är rörande överens om att det inte var det minsta roligt. 
 
För mig blev det här ännu en Reality check. Skolan är en bild av samhället, inte en isolerad ö. Ungdomar påverkas av allt som händer där ute i den verkliga världen, och tar självklart med sig mycket av det till skolan. Alla har mobiler, IPads, datorer. De flesta använder sig av Snapchat, Facebook, Instagram och I dag fick jag lära mig att det finns en app som kallas Jodel. 
 
Här är det fritt fram att skriva saker helt anonymt. Man kan välja att lajka ett inlägg eller inte. Om ett inlägg får mer än fem "tummen ned" tas det bort. Om det får många likes resulterar det i "Karma" för den som skrivit inlägget. Att varna personer för att gå till skolan för att något hemskt ska hända där kan förhoppningsvis inte ge någon god karma?! 
 
Internet är bra på många sätt och jag skulle själv inte vilja vara utan. Använt på rätt sätt är det fantastiskt.
 
 
 
Att skriva kränkande kommentarer, att filma andra i smyg, att fota andra utan att fråga om det är okej, och sedan lägga ut de så att andra kan se. Att behöva lämna både uteskor och nycklar hem, bilnycklar och personliga saker på sitt rum för att man inte hann få med sig dom är inte schysst!
Att som lärare få ringa hem till tjugo elever och berätta att de måste åka ifrån sina jobb för att hämta sina barn, för att vi inte längre kan lova att de är trygga hos oss. Att många av de små barnen är rädda och gråter. 
 
Några tyckte däremot det var rätt schysst att slippa den där mattelektionen, eller det där provet de skulle haft i eftermiddag. De slapp skolan en stund. Som lärare tänkte jag på den där värdefulla tiden i klassrummet som vi nu förlorade. Det var ju saker vi skulle göra, saker vi skulle hinna.
 
Nu är det kväll och vi vet att det blir skoldag som vanligt i morgon. I tidningarna nämns allt som "ett bus". Som om det var någon som pallat äpplen, busringt en arg gubbe eller ringt på dörren och sedan sprungit därifrån. Vem som än gjort det här kanske inte visste bättre, tänkte sig inte för eller rycktes med av andras idéer. Vem som än gjort det och varför så hoppas jag att Det får konsekvenser. Att vi visar att det inte var okej det som hände i dag.
 
Vi ses i morgon!
 

Det där med musik

Det är fredagkväll och vi har lyssnat på musik C och jag. Han har visat mig några videos med Mötely Crue och Rush. Musik jag knappt visste fanns. Började tänka på att musik är rätt intressant egentligen. De flesta av oss har minnen till en särskild låt, eller en grupp som man beundrade, snygga idoler som man tapetserade tonårsrummets väggar med och drömde våta drömmar om.
 
Av någon anledning fastnade jag rätt tidigt för band och artister som inte alla andra i min omgivning gillade. När Culture Club kom med "Carma cameleon" föll jag pladask! Älskade Boy Geoges rastaflätor och hatt så mycket att jag själv bar hatt ett tag och förmodligen tjatade mig till en tröja med honom på. Den låten gjorde mig glad!
 
 
 När jag flyttade till storstan Skellefteå för att läsa på gymnasiet upptäckte jag syntmusiken. Depeche Mode med Dave Gahan. Oj oj oj....
 
 
 I samma veva fick jag nya vänner och med dem kom nya artister in i mitt liv. En av dem var The Cure. Så där lagom svarta och mystiska för att jag skulle gilla dem.
 
 
 Efter ännu en flytt, den här gången lite längre bort från hemma och tryggheten - Göteborg. 
Här träffade jag den som skulle bli pappa till mitt första barn och med honom kom ny musik. 
 
 
Metallica. James Hatfield. Mums. När jag hörde låten "One" var jag fast. For ever.
 
 
Mike Oldfield. " Five Miles out" Jisses vilken låt. Vilka minnen. 
 
 
En del av mitt Göteborg sammanfattat av en grupp. "Livet är en fest", "Kolla kolla", "Bängen trålar", "Barn av vår tid" För att inte tala om "Hanna från Arlöv!" 
 
 
Just nu lyssnar jag väldigt mycket på Stiftelsen och Takida. Jisses vilka texter! Vilka låtar.
 
 
C har fått mig att lyssna på Bo Kaspers Orkester och jag bara älskar deras låtar!! 
 
Hampus var den som fick mig att upptäcka Creedence Clearwater Revival och det är jag tacksam för. Jag tyckte aldrig det var jobbigt när han som tonåring spelade musik på högsta musik så fönstren skälvde, och nu verkar Frans vara den som tar över intresset för musik. Han har bra koll på vilka låtar som är bra och jag gillar när han spelar Avici i Hampus högtalare som blev kvar hemma. 
 
Jag undrar vilka musikminnen mina barn kommer att ta med sig. 
 
Vilka musikminnen har du?
 
Ha en fortsatt trevlig fredagkväll.

Nog är nog

Jag älskar att skriva och har gjort det sedan jag lärde mig hur man gör. Att träna välskrivning i skolan var bland det roligaste jag visste, liksom att få skriva i "Händelseboken".  Där fick man skriva fritt om vad som helst, vilken dröm! 
 
Nu har jag min blogg som är min Händelsebok, där jag skriver om vad jag vill och känner för. Har märkt att flest läsare och flest "gilla" får jag när jag skriver om roliga, positiva saker, vilket är helt förståeligt. Jag tycker om att skriva om sådant men ibland behöver jag få ta upp saker som är en del av mig men kanske inte är ljusa eller glada. Just nu har jag insett att jag är klar, färdig, finished med det här.
 
Det jag en gång sökte finns inte kvar. Jag känner mig mer ensam än någonsin. Jag har inte förstått hur man ska vara, vad man ska göra, vad man ska säga för att passa in. Eller så har jag det men fixar det ändå inte. Mycket är bra och vackert, väldigt mycket, men det finns mycket annat som inte finns. Nu tror du förmodligen att jag blivit tokig som skriver "i gåtor" men det har jag inte, tro mig. Har aldrig tänk mer klart än nu. År 2016 blir ett år med stora beslut.
 
God natt!
 
 
Visa fler inlägg