Vårt hem

 
 
Att bo som vi gör är få förunnat och vi hade egentligen inte alls tänkt köpa något hus då vi precis renoverat det hus vi bodde i och trivdes bra där. Vi fick komma och titta när ägarna bestämt sig för att sälja och flytta härifrån, och efter det var vi fast! Med sina fem sovrum och två badrum var det perfekt för vår familj.
 
Huset går under namnet "Läkarvillan" hos de som känner till det, eftersom det byggdes 1962 för att läkare skulle ha nära till jobbet och trivas här i Sorsele. Närmaste granne är sjukstugan och Apoteket, vilket känns tryggt!
Under åren har både läkare, sjukvårdspersonal och ambulans haft sitt säte här. På ritningarna finns det plats för "hembiträdet" som skulle få bo i rummet längst bort i korridoren, och i en av garderoberna finns en lucka där tvätten kan kastas ned för att hamna lämpligt nära tvättstugan i källaren.
 
Det bästa med huset är dock utsikten! Ibland får man nypa sig i armen för att förstå att det är sant. Eller vad säger ni? 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tänk om.....

.......Man varit duktig på att sjunga eller skriva vackra sånger om hur man känner. Vad enkelt det hade varit då!
Då hade jag skrivit hur jag verkligen känner och ingen hade undrat varför.
 
Jag har en vän som ger mig råd om hur man ska tvätta kläder, ta bort fläckar, skura mattor, lägga barn och allt det där som en mamma borde göra. Hon har gått igenom fler prövningar än de flesta och är sjukare än någon kan förstå. Hon försöker vara stark och säga att det i inte spelar någon roll eller att hon inte behöver de andra. De som inte ringer längre, de som inte hälsar på, inte bryr sig om henne längre. De som bara hört en version av allt som hänt och som tror att det är sanningen. Utan att fråga om det verkligen är så som det sägs. Men jag vet att det gör henne otroligt sorgsen.
 
Att plötsligt vara ensam med oron och omsorgen om en människa är svårt. Att livrädd stå vid sjukhussängen och undra om man nu ska förlora henne också, utan att dela det med alla som också borde vara där är svårt. Kanske är det så att inget kan förändras från och med nu men jag kan inte låta bli att undra om det är värt det. Är det så vi vill ha det? Jag förstår inte. Ibland känns det som att det enklaste vore att bo ensam ute i skogen utan att träffa en människa. Relationer är f-n inte lätta grejer!
 
Ta hand om varandra.

Kärlek

 
Med risk för att låta gammal och mossig så kan jag säga att de stunder med mina barn är de mest värdefulla. För tio år sedan var mitt fokus på annat även om barnen alltid fanns där, men nu är det liksom annorlunda. Säkert har det att göra med att jag blivit äldre, och det är faktiskt helt okej!
 
Med åldern kommer en massa insikter som får en att tänka " jaha, det är så det faktiskt ligger till!" Och ett visst lugn infinner sig..
Jag älskar de stunder jag får vara med mina barn för det är i de stunderna man förstår vad som faktiskt är viktigt här i livet.......
 
 
Visa fler inlägg