Ruthiga dagar.se

Det finns stunder när det kommer in personer i ens liv som man redan från början vet kommer att få en större betydelse än andra. Jag gillar de stunderna!

Utan möten med människor står man stilla, trampar vatten, går i samma spår man alltid gjort. Utan andra är man halv. Låter det konstigt?

 

Låt mig förklara. Jag har alltid gillat att skriva! Jag älskade att lära mig texta snyggt i skolan, att skriva berättelser och uppsatser. Hemma skrev jag dagbok och hade en mängd brevkompisar! 

Jag var ett blygt barn som inte pratade i onödan och skrivandet blev ett sätt att uttrycka mig på. Utan att bli dömd av andra eller ifrågasatt. 

 

Nu är jag vuxen och vem kunde tro att jag skulle bli lärare!? Stå längst fram i ett klassrum framför en grupp elever som gärna dömer en ohörd. Att göra sig hörd bland andra som gärna vill bli sedda och hörda. Att sätta gränser. Att öppna dörrar. Det passar mig rätt bra! 

Under åren har jag lyckats bygga relationer med elever som för alltid kommer att finnas i mitt hjärta. Jag kommer alltid hoppas att allt ska gå bra för dem och att de ska ha ett bra liv. De kommer förmodligen inte att minnas mig som den strängaste läraren, men kanske den som lyssnade och förstod?

 

Jag älskar fortfarande att skriva. Då kan jag få fram vad jag verkligen känner i mitt hjärta. Vissa gillar inte allt jag skriver men har sällan modet att säga det till mig. Det må så vara, men det får mig inte att sluta skriva.

 

Jag är helt övertygad om man möter människor av en anledning. Kanske är det för att tillföra ens liv något, eller för att lära en något. Jag vet en som gjort både och för mig.

 

Så är det bara!

 

Jag kommer alltid att vara din vän.