Särskilda behov
Att ha ett barn som behöver extra mycket hjälp med att förstå uppgifter som ska göras i skolan, som behöver veta i förväg vad som ska hända. Som blir orolig när schemat ändras eller assistenten får andra uppgifter än att vara med honom och han förväntas klara sig själv. När kunskapsmålen inte nås och framtiden känns oviss.
Att jobba med elever med diagnoser som ADHD, grav dyslexi eller oförmåga att planera och genomföra uppgifter. Som saknar motor. Som gett upp. Det tar på krafterna kan jag lova. I måndags fick min pojke en chans till, en sista chans att klara målet att simma 200 meter för att få ett E i idrott. Jag förberedde och peppade hela helgen och han lovade att försöka. Full av förhoppning såg jag honom gå mot simhallen och tänkte att det nog skulle gå bra. Han kan ju simma egentligen!
I dag skrev jag uppsats med en kille som ska lämna grundskolan snart och gå vidare i livet. Under hela läsåret har vi försökt, gett upp, diskuterat, tagit nya tag och gett upp igen. Och igen. I dag skrev vi om Volvomotorns historia och för första gången fick han känna att han det här var något han kunde fixa! På allvar. Killen gav mig en lektion i ventiler, insprutning,växellådor, turbo och karosser. Jag vet när första Volvomodellen kom och vilken som varit mest populär bland folket genom åren. Vi började om innan rasten var slut och jobbade några minuter över när vi egentligen skulle avslutat sista lektionen. Det har aldrig hänt förut. I morgon ska vi fortsätta och kanske får vi allting klart i tid.
Min pojke nådde aldrig målet att simma 200 meter den där dagen. Han gav upp redan när han fick veta att han måste börja om från början igen om han var tvungen att nudda botten på bassängen.
Min elev med många fina egenskaper och en kunskap större än andras när det kommer till bilar och motorer. Min pojke med en diagnos pedagogerna inte vet något om, inte fått handledning i, inte vet hur de ska hantera. Vad är deras plats i skolan? Är skolan verkligen till för alla......?
I min värld skulle föreläsningar om barn med speciella behov prioriteras framför "teambuilding" för personalen och hellre läggas på handledning i hur vi hjälper dessa elever framåt utan att knäckas på vägen mot livet utanför skolan. Någonstans har det blivit fel och jag måste ge min pojke bättre förutsättningar än vad han har nu att få känna att han duger och kan saker han också. Jag vägrar acceptera att han ska gråta varje gång han inser att han misslyckats igen. Det är inte den bild av sig själv jag vill att han ska ha.
Killen med bil- och motorintresset kommer säkert få ett fint liv en dag där han hittar sin plats, där han får växa. Till alla föräldrar till dessa barn vill jag bara säga: Stå på er! Ingen känner ert barn bättre än er och ni är viktigare än ni tror.
Ta hand om varandra!