Ruthiga dagar.se

Har funderat en hel del på om jag ska ha kvar min blogg eller inte och bestämde mig för att jag ju älskar att skriva så klart jag ska! Tänkte till och med uppdatera den oftare. 

 

Julen närmar sig med stormsteg och det är inte utan att jag längtar efter den! Särskilt efter att få vara ledig lite. Det ser jag fram emot. De senaste veckorna har varit ganska tröttande för själ och pskyke. Omställningen från vårt gamla liv till det nya kom ifatt oss och kanske insåg vi att antingen kämpar vi eller så ger vi upp. Vi valde det sista alternativet och lugnet har lagt sig nu. Att ha ett barn med speciella behov har visat sig svårare än jag kunde tro. Skolan är ingen hit för Axel och jag vet varken ut eller in längre. Kraven i år sju är höga och tempot sjukt högt. Har man problem med att minnas saker, kunna sortera information och ta eget ansvar för uppgifter är det nästan en omöjlig uppgift att klara av högstadiet. Har själv sett det så många gånger och det är än mer frustrerande när det gäller ens eget barn.

 

Räddningen är Maja. En helt underbar tjej som jobbar som assistent med Axel. Hennes engagemang och omtanke går ut över det vanliga och utan henne hade detta aldrig gått. Hon peppar och tröstar och pushar, frågar mig om råd och läser på om hans diagnoser för att förstå hur hon ska göra. Tack gode Gud för att hon finns. Men det återstår att se hur allting löser sig med hans skolgång. Det känns ensamt och motigt och alldeles hopplöst ibland.

 

Energin är liksom slut men man kan ju inte lägga sig ned och ge upp....

Försöker hitta saker att vara glad och tacksam för, och egentligen är det inte särskilt svårt om man bara lyfter blicken lite. Bara en sån sak som att veta att det blir adventsfika på jobbet i dag och att jag har en tid för klipp och färg i eftermiddag. Det är fredag och i morgon åker vi till Stockholm, bara C och jag, för middag på restaurang och välbehövlig tid tillsammans.