Här och där

Jag är uppvuxen på en liten ort där alla känner alla. Eller vet vilka alla är åtminstone. På den orten går livet sin gilla gång. Vintern är lång, kall och mörk. Sommaren är ljus och vacker, men kort. Hösten fyller en viktig funktion med älgjakt där frysen ska fyllas med kött som ska räcka hela året. Naturen är fantastisk och inbjuder till både skoterkörning, skidåkning och fiske. Paradiset för många.
 
Råkar du ha barn finns det en skola att välja på, om du råkar gå i högstadiet och om du inte vill att de ska gå i en byskola utanför tätorten. Till närmsta sjukhus är det långt och ibland kan det handla om liv och död innan du får rätta vården. Arbetslösheten är bland den lägsta i landet och antalet poliser är fantastiskt även om de har ett stort område att täcka. Huspriserna ska vi inte tala om, för de är så låga att det inte ens är svårt att pruta om man vill. 
 
Att bo på en liten ort sägs vara tryggt och bra. Särskilt om man är barn. Det kan det nog vara om man råkar gilla att spela fotboll, innebandy eller att åka skidor. Om man inte har en diagnos som gör det svårt att klara skolgången. Om du inte har föräldrar som " ju alla vet hur de är". Om du inte är en strulig tonåring som tappat mål och riktning i livet och det enda han behöver är att någon bryr sig och hjälper till. Någon som ser honom för den han är. Någon som inte ringer polisen, inte anmäler till sociala, inte tar avstånd. Inte dömer. Någon som inte "glömmer" att ge skjuts hem från skidbacken som ligger en bra bit utanför orten. 
 
När jag var sexton lämnade jag denna ort för att bo på andra ställen och sedan flytta tillbaka när min äldsta mist sin pappa och jag behövde stöd av familjen. Det tog sju år innan han blev accepterad och fick vänner i skolan. 
 
I augusti förra året valde jag att lämna de i familjen som finns kvar för att bygga upp ett liv i en större stad. Bland det värsta jag gjort. Någonsin. Lämna människor jag älskar och huset som jag älskat att bo i. För att vända blad och gå vidare. 
 
Nu har min dotter en helt nybyggd förskola att gå till med helt nya böcker, leksaker, möbler och så många kompisar i samma ålder att leka med. Min ena son går i en skola där all personal får egna jackor med skolans namn på och dit många utbildade pedagoger söker sig. Den andra går i högstadiet på en "mångkulturell skola" som sett till att han fått en egen assistent, anpassad studiegång och en psykolog som handleder assistenten hela tiden. Så att hon ska orka med sitt jobb och kunna göra sitt bästa. En skola med många utmaningar som ändå lyckats med att skapa förutsättningar för honom att lyckas. 
 
Jag jobbar nu på en skola där rektorerna kramar om en efter jullovet och frågar om allt är bra. Som sätter in resurser som går utanför budget för att elever och personal ska må bättre. Som säger " vi är så glada att ha dig här Carola". Som höjer lönen till en nivå som gör ens arbete än mer motiverande.
 
Jag är fullt medveten om att där jag nu bor är det så många fler invånare som bidrar med skattepengar än på min barndoms ort och att det självklart påverkar allt. Men jag kan tycka att det är värt att reflektera över. Jag säger inte att något är bättre eller sämre. Jag säger att det är olika. På gott och ont.
 
Over and out.